Dialektkartor, säsong 2, avsnitt 2

 

Dagens dialektkartor är alla livsmedelsrelaterade. Eftersom jag var så dålig årstidsmatchad sist, med julgranspynt och allt, så tänkte jag att vi i enlighet med modernt miljötänk ska ta vara på säsongens råvaror. Låt oss därför titta på vår vän färskpotatisen.

Det kan vara en relativt ny term, för konkurrenten nypotatis är belagd 1892, medan SAOL inte alls har det med i den volym (tryckt 1926) där man skulle ha förväntat sig det (det finns dock, och rentav som huvudalternativ, i senare upplagor SAOB).

Man får väl säga att den geografiska distributionen ger visst stöd åt ny- som den ursprungliga formen. Som synes äter man färskpotatis i det svenska språkområdets kärnland, och nypotatis mer i den geografiska periferin.

Dagens andra gäller det göteborgska schibboletten bamba (← barnbespisning?). De flesta känner nog till att det betyder ’skolmatsal’ på Sveriges framsida, men av någon anledning förekommer det även i Kiruna. Varför det är så är det ingen som vet. I Göteborgstrakten används ordet även tämligen frekvent i officiella sammanhang, såsom kommunala skrivelser och dylikt.

Men lite intressant är det också att det har rönt så begränsad framgång utanför Götet. Övriga Västergötland står emot, och i princip är det bara de angränsande kommunerna (Kungsbacka, Partille, Härryda, Mölndal) som anammat, liksom i någon utsträckning södra Bohuslän.

Jag har även funderat på vad man säger om man inte säger bamba. Själv sa jag inget särskilt anat än ’matsalen’ under min skoltid, såvitt jag kan minnas. Matis och matan förekommer, men ingen verkar särdeles vanlig.

Slutligen avslutar vi dagen med kvällsmat. På rent etymologiska grunder förväntar vi oss att middag varit något man ätit mitt på dagen (och det är det ju förstås i många trakter), medan detta ords användning för kvällsmaten är nyare. Och det ser onekligen ut som om vi här har att göra med en svealändsk innovation, som anammats av norrlänningarna, men i mindre utsträckning av götalänningar och finländare.

Det tidsmässiga senareläggandet av middagen är inte, vilket man kanske skulle kunna tro, helt kopplad till dess användande i originalbetydelsen. För såväl frukost – lunch – kvällsmat och frukost – middag – kvällsmat förekommer ymnigt.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

44 kommentarer till Dialektkartor, säsong 2, avsnitt 2

  1. Östen Dahl skriver:

    Men har du bara kollat sammansättningar med potatis? I större delen av Sverige använder man ju andra ord. Det finns en karta i i språkatlasen, som jag dessvärre inte har tillgång till just nu.  Både nypäron och nypärer har en del träffar, och det finns säkert fler varianter. 

  2. JP skriver:

    Ordet 'färskpotatis' är obekant för mig, jag känner bara till 'nypotatis' eller det mer dialektala 'nypärer'. (Jag kommer från Jämtland.) När jag gick i skolan på 80- och 90-talet så sa vi definitivt konsekvent 'matan' om det som officiellt kallades 'matbespisning'. Ordet 'matsal' syftar snarare på själva lokalen, vilket ju inte riktigt är synonymt med 'matan' enligt min språkkänsla. Vidare till 'middag'.  Kan det verkligen stämma att det fortfarande finns folk som använder 'middag' om lunch? Majoriteten av götalänningarna använder alltså i modernt språk 'middag' om den måltid som intas mitt på dagen? Detta måste jag kolla med någon från trakten, det låter fullkomligt sensationellt.

  3. Cajsa Ottesjö skriver:

    middag mitt på dagen

    var vad jag sa att vi åt då jag lagade huvudmålet till familjen på 80-talet och bodde på bondgård på Bokenäset. Senare, när barnen började skolan och åt lunch där (ja vad dom kallade det minns jag inte (men skrev protestbrev när bamba dök upp i Bohuslänningen, minns jag att jag gjorde)) åt vi middag vid sexsnåret.
    När jag gick i folkskolan i Vännäs, Västrbotten sa vi matan.

  4. Mikael Parkvall skriver:

    @Östen: Jo, jag kollade bara på potatis. Dels eftersom jag antog att skillnaden mellan ny- och färsk- inte skulle se annorlunda ut med ett annat efterled, och dels eftersom potatiskartan i Nationalsatlasen ju återspeglar världen såsom den såg ut för ett sekel sedan, medan mina bloggundersökningar är nutida. Men jag får erkänna att googleträffarna för nypärer (dock inte för nypäron) var fler än jag trodde.

    @JP: Nja, en sak som jag tror jag nämnde förra sommaren, men borde ha varit tydligare med är att när jag ritar ut en form på kartan, så betyder det inte nödvändigtvis att det är majoritetsvalet. Standarden letar sig ju in överallt, så röda områden på mina kartor ska nog snarare tolkas som ”här finns standardformen plus nån lokal form”, medan det gula är typ  ”här finns i princip bara standardformen”. Ett exempel från fjolårets kartor är ju ruschelbana, som jag betvivlar är majoritetsformen nånstans alls. Frågan är där mer om den överhuvud taget förekommer på en given ort eller inte. Med andra ord vill jag inte påstå att ”Majoriteten av götalänningarna använder [...] 'middag' om den måltid som intas mitt på dagen?”. Utan snarare att en del gör det, medan nästan inga svealänningar gör detsamma.

  5. Östen Dahl skriver:

    Ytterligare uttryck vars utbredning bör kollas:

    nypotäter

    färskpotäter

    som båda har en del träffar. Däremot letar jag förgäves efter en kombination av det skånska pantofflor med ny eller färsk. Äter man inte färsk potatis i Skåne? 

  6. Mikael Parkvall skriver:

    Förmodligen inte. Det vill säga, om man undantar mina 151 skånska träffar på nypotatis och 15 på färskdito. Men det förutsätter ju förstås att man vågar sig på antagandet att det existerar skåningar som inte talar i termer av pantoffler, kartoffler och knudor. Utan som helt enkelt pratar om potatis.

  7. Calle skriver:

    Isoglossen för bamba går mellan Ingared och Västra Bodarne. For realz.

  8. Mikael Parkvall skriver:

    Låter inte helt osannolikt i mina öron. Byggt på personlig erfarenhet?

  9. Calle skriver:

    Just så. Det var aldrig på tal om att säga bamba när man började högstadiet i storstaden Alingsås…

  10. Karin skriver:

    Bråjopp

    Trevlig blogg och kul med kartorna! Jag skrev några rader om dem på min blogg och försökte (förgäves ser det ut som) pinga hit. Min kommentar är samma som Östens: potatis heter så mycket annat än potatis. I våra trakter (södra Dalarna) är det varianter på jordpäron som gäller. Kan förkortas jopp och den tidiga färskpotatisen heter då förstås bråjopp  den som har bråttom att komma upp. Fler varianter bland kommentarerna på http://www.karinenglund.com

  11. Mikael Parkvall skriver:

     
    Visst är jag medveten om att potatis heter annat än potatis, men som Östen också nämnde, så har ju det redan karterats. Det finns en karta över det i nationalatlasens volym ”Språken i Sverige”, som tar upp (jord)päron, jordbär, jordäpple, pärla, nola, tola, knola och pantoffla (sen finns det förstås ännu fler, som inte togs upp ens där).
    Eftersom verksamheten är rätt arbetskrävande, vore det rätt onödigt att försöka upprepa sådant som redan gjorts, så idén med mina kartor är helt enkelt att försöka kartera sådant som jag inte redan sett någon annan göra. I detta fall att kolla skillnaden mellan färsk- och ny-, snarare än namnet på själva knölen.

  12. Stefan Holm skriver:

    Färska jolper

    Emellanåt dyker här i sta’n upp listor över dialektord, som sägs vara unikt göteborgska. Oftast är det ord, som (1) bara förstås på ålderdomshem, (2) dansade en sommar bland tonåringar för att sedan försvinna eller (3) är västgötskt allmängods. Till de senare hör ord som tyken (uppkäftig), änna (nästan), knô (trängas), kinne (bio), la (väl) m.fl.
    Ett unikum i fullt schwung hittade dock Mikael – bamba. Innan jag flyttade hit för eoner sedan, hade jag aldrig hört det. Och än idag hör jag det aldrig hos yngre släktingar runt om i Västergötland. Det verkar inte nå utanför stadsgränsen (eller kanske egentligare Storgöteborg). Lite konstigt, då väl ordet är praktiskt och har gett avläggare som bambamat, bambatant och bambarast. Men det har kanske att göra med att ursprungsordet, barnbespisning, hör en svunnen samhällsfilosofi till.

    Ang. middag/lunch är jag tvåspråkig: middag bland vänner och bekanta, lunch bland folk jag ännu ej lärt känna (omedvetet skraj för att inte låta modern?).

    I barndomen hördes äldre skaraborgare prata om ’jolper’ (= jordpärer, fanns nog bara i pluralis). Annars låter sammansättningarna (färsk-, ny-) lite ovana – i min närhet säger nog de flesta ’färska potäter’ med betoning på ä:et i potäter. Undantaget är bönder, som kallar dem för ’gresapotäter’, då de (ekonomiskt) inte anses duga till annat än svinföda.
     

  13. Mikael Parkvall skriver:

    @Stefan: Jag undrar om kinne verkligen är allmänvästgötskt. Det är nämligen något som jag redan har försökt googla, och mitt intryck är att det nog mer tillhör din kategori "förstås bara på ålderdomshem". Men när det var mer levande är frågan om det inte var begränsat till (Stor-)Göteborg.
    Två andra kandidater (av dem som jag undersökt hittills) är lock 'flak/platta' (om öl) och möjligen godda 'godis' (fast det sistnämnda är ovanligt). Möjligen också pillirump/pilliröv (och andra liknande varianter) för 'ostbågar', som mest verkar ha ett centrum på sydsidan, dvs mest Götet och Kungsbacka.

  14. Stefan Holm skriver:

    Till Mikael

    Mitt källmaterial är förvisso magert, faktiskt begränsat till min egen mor, vars favoritnöje i Tidaholm under tonårens 40-tal var att gå på kinne. Lock kan jag verifiera som standard, vilken bara sex mil österut i Borås blir flak - sådana umgås jag särskilt sommartid med på båda orterna. Övrige ord har jag faktiskt aldrig stött på – kan tillhöra den ungdomsgeneration, som t.o.m. mina söner lämnat (även om de nu tillbringar sin sedvanliga vecka i Roskilde).

  15. Mikael Parkvall skriver:

    Hm, kinne var kanske allmänvästgötskt trots allt, men även om det kanske kan anträffas på ålderdomshemmen i Tidaholm likaväl som i Götlaborg, så verkar det inte vara mycket liv kvar i det idag.
    Än mer besviken blev jag på att kino inte överlevt ens i Finland (vilket jag i min enfald hade trott — det verkar som om bio (eller i Skåne bia) har erövrat i princip hela det svenska språkområdet, sånär som på förekomster av leffa i (fämst södra) FInland.

  16. Stefan Holm skriver:

    Leffa?

    Kan inte kino i finlandssvenskan helt enkelt vara ryskans кино (filmen bör ha nått Finland österifrån före 1918)? Kino liksom kinne härleds ju lätt från cinematograf. Men hur i henkute etymologiserar du leffa??? 

  17. Mikael Parkvall skriver:

    Kino är måhända från ryskan (men skulle väl för all del kunna vara från "västeuropeiska"), men hur som helst verkar ordet alltså, såvitt jag kan se, inte användas i Finland (annat än som del av egennamn på biografsalonger).
    Vad leffa beträffar har jag alltid bara antagit att det skulle vara nån sorts förslangning av elokuva 'film'  — där   har vi ju /l/, och /v/, och stadin slangi (H:fors' motsvarighet till ekenssnack) har ju en förkärlek till att kasta in fonem som inte finns i finska, så man kanske kunde tänka sig att detta /v/ skulle ha exotifierats" till /f/. Åsså slutar ju alltihopat på /a/.
    Så har jag alltså tänkt utan att nånsin ha kollat upp saken.
    Men sipåfanken — den absolut första googleträffen på leffa + etymologi ger ett helt annat förslag… Jag har spontant ingen uppfattning om huruvida den är allmänt accepterad, eller överhuvud taget trovärdig.

  18. Stefan Holm skriver:

    Off topic?

    Vet inte om det är off topic, Mikael och Östen, med egna dialektordsbidrag (lyft bort det här inlägget i så fall). Men här är två, som är fullt ut ’alive and kicking’ enbart i Sjuhäradsbygden (vad jag vet):
     
     
    Kilig. Betyder helt enkelt (och är det normala för) ’tråkig’. Det är också idiomatiskt frekvent hos kvinnor om män, som inte gör som de förra vill: å va han ä kili, den karln! Hos två (2) göteborgare, båda numera 60+, har jag hört samma ord med uttalet ’kelig’. Det kunde tyda på ett samband med danskans kedelig (tråkig).
     
     
    Syta för. Betyder ’känna obehag inför’, ’dra sig för’: ja syter för å gå te tannläkarn. Märkligt nog finns ordet i andra svenska (och norska) dialekter men i betydelsen ’ta hand om’, ’ansvara för’ eller ’försörja’. Har sjuhäringarna upplevt ansvarstagande som ett starkt obehag? Hit hör adjektivet sytlig = ’äcklig’. Dvs. fekalier, uppstötningar, förruttnelse etc. är sytliga ting – samt, för det unga gardet, maten i skolan, vilket kan vara en orsak till att det överförs mellan generationerna. Ännu en avledning är perfektparticipen syten. Den verkar dock begränsad till ’att vara en badkruka’: ja går inte i, ja ä så syten å mej.
     
     
    Fotnot: Sjuhäradsbygden omfattar i stort sett nuvarande kommuner Borås, Ulricehamn, Svenljunga, Tranemo, Mark, Bollebygd och Herrljunga.

  19. Östen Dahl skriver:

    Stefan, du har i och för sig rätt i att ditt inlägg är en aning avämnes, men vi brukar tillämpa en relativt liberal policy vad gäller sådana kommentarer — dock tillåter jag mig som enväldig innehållsansvarig att utfärda en ukas i förebyggande syfte: eventuella vidare kommentarer bör handla om de ord (eller deras synonymer) som Micke redan tagit upp. Om alla ska bidra med sina favoritdialektord kommer den här tråden att explodera, om trådar nu kan göra det.

  20. Stefan Holm skriver:

    Läst och förstått...

    …vilket som framgår jag kände på mig i förväg (varvid en jurist kan hävda uppsåt?). En förklaring (ej ursäkt) är, att jag tycker Mikael har en poäng i, att så många 'dialektord' man ser i media är stendöda i modernt språk. Därför blev jag så glad över några faktiskt fullt levande, att jag ville dela med mig. Bot och bättring utlovas och jag inleder med en veckas total avhållsamhet från dator (semester).  

  21. Anders E skriver:

    Potatis - Pantofflor

    När jag växte upp i metropolen Simrishamn sa jag "potatis". Efter att ha flyttat cirka 8 km inåt landet hörde jag mest "pantofflor" från de infödda.

  22. Mikael Parkvall skriver:

    ”Kilig” började jag faktiskt söka på (det blev nästan bara Borås), men så tröttnade jag när jag insåg att det var samma sak som ”kedeligt” och liknande, som har ett betydligt större utbredningsområde. (Hittar inte mina anteckningar nu, men jag har sett det i listor från andra orter). Och när jag insåg att det boråsiska bara var en uttalsvariant av nåt mer spritt, blev det träligare. Eller tôligare, om man så vill.

  23. Ola Svensson skriver:

    Nypotatis men färska päror!

    Färsk- i "kärnlandet" och ny- i "periferin"? Men att tala om färska päror, i två ord, är vanligt i Skåne! Det går alltså att krångla till det ;-)

  24. Björn Engström skriver:

    pärôr

    Vi sägôr oftast nypärôr och någon enstaka gång färskô pärôr. Sammanställning med jolprôr (Bjursås) är dock inte möjligt utan det blir två ord. Man får också komma ihåg att nypärôr är motsats till gamlô pärôr och används när man äter både årets och förra årets potatis. Färskô pärôr (eller färsk pärôr) används oftast endast då det inte jämförs med de gamla. Man tar upp färskô pärôr och kokar dem direkt. Men dan efter är det alltid nypärôr. Jag anser att det går inte att leta fram geografiska skillnader mellan användning av nypotatis och färskpotatis eftersom de inte är exakt samma sak.
    Ordet lunch använder jag aldrig utan det är middag som normalt äts mitt på dagen i 1-2 tiden.  
    Syta = sköta. Man sytôr en katt eller ett barn. Kattn va sytUG. Användes förr även för gamla personer och man syttô (sytade) sina föräldrar. 

  25. Mikael Parkvall skriver:

    Men Björn, om det nu inte "att leta fram geografiska skillnader mellan användning av nypotatis och färskpotatis", hur kommer det sig så att jag lyckats göra exakt det?
     
    Ditt exempel visar visserligen att nypärôr och färskô pärôr inte är samma sak i Bjursås, men därav följer ju inte att nypotatis och färskpotatis är olika saker i det svensktalande området i stort.

  26. Lugubert skriver:

    Skolmat

    På min tid i skolen i Göteborg med omgivning åt vi lunch vid middagstid på frukostrasten. Påverkan från den danska lunchen frokost?

  27. Östen Dahl skriver:

    Jag har för mig följande, som jag nu inte kan belägga (men våra läsare kanske kan verifiera eller falsifiera det):

    På den tiden när jag (och väl också Lugubert) gick i skolan var "skolfrukost" den vanliga benämningen på skolmaten, och den åts på "frukostrasten". Detta ledde till att en del föräldrar tyckte att barnen inte behövde någon frukost, eftersom de fick den i skolan.

    Den här användningen av "frukost" kan hänga samman med att man ibland gjorde en distinktion mellan "första" och "andra frukost". Enligt SAOB:

    "Första frukost, (i sht i hotellspr.) den första (lättare) måltiden på dagen. Andra frukost, (i sht i hotellspr.) lunch, dejeuné."

    (jfr franska petit déjeuner = frukost, déjeuner = lunch)

    …och jag har för mig att man i bondesamhället åt den "riktiga" frukosten när man redan befann sig ute på åkern. Men jag vet inte riktigt hur det här går ihop med att man också åt middagen mycket tidigare — man tycker det skulle bli krock mellan frukosten och middagen?

  28. Karin skriver:

    Ingen risk för matkrockar, Östen. I kroppsarbetarkulturer gällde ofta följande matordning: I god tid före sju (så att man hann till jobbet/ut på åkrarna till kl sju): kaffe och ostmacka. Klockan nio: frukost, dvs något rejälare (i medhavd box om man inte var bonde och kunde gå hem till det egna köket). Klockan ett: middag, som ofta åts hemma på landet och mindre bruksorter, annars unikaboxen. Klockan fem – halv sex (beroende på avstånd): förstärkt fika, lite som engelska arbetarklassens "te". (Underbar översättarmiss när den trötte gruvarbetaren kommer hem och frun säger: "Your tea is in the oven" – vilket i den obegripliga svenska översättningen blev: "Ditt te står i ugnen".) Och så klockan åtta eller så, kvällsmat, vilket ofta var gröt eller välling. På alla bruksorter löd fabriksvisslan vid samma tider: när jobbet börjar sju, vid middagsrasten mellan ett och två och när arbetet slutar klockan fem. Frukostrasten mellan nio och halv tio och fikarasten klockan elva "visslades" inte.

  29. Östen Dahl skriver:

    Frukostprojekt

    Om jag hade varit lite grundligare i mitt letande i förrgår hade jag hittat den här artikeln där Mikael Reuter reder ut frågan om frukosten ganska ordentligt. (Den står faktiskt citerad i Wikipediaartikeln om "frukost", så jag borde onekligen ha sett den.) Men man kan konstatera att det har varit ganska stor spännvidd på tidpunkten för frukost — Reuter har ett citat från Strindberg där frukosten aväts klockan ett. Så på det viset kan det i alla fall bli krock med middagen, även om det inte blir det i det system Karin beskriver — där användningen av ordet frukost bättre stämmer med vad som verkar vara den ursprungliga betydelsen ('tidig måltid', förstås inlånat från lågtyskan). 
    Som Reuter påpekar har både frukost och middag förskjutits mot en senare tidpunkt på dagen. Detta är inte unikt. Enligt Online Etymological Dictionary är detta ett öde som har drabbat franska déjeuner 'frukost–>lunch', spanska almuerzo 'frukost–>lunch' och mest dramatiskt engelska dinner och franska dîner 'frukost->lunch->middag'. I själva verket, läser jag i franska Wikipedia, har dîner och déjeuner samma ursprung, eftersom de båda kommer från disjunare som betydde 'bryta fastan' (vilket moderna fransmän alltså kan sägas göra tre gånger om dagen). Nu undrade jag förstås om inte samma tendens återfinns i de slaviska språken — och mycket riktigt, det ryska ordet uzjin, som betecknar ett mål som intages på kvällen, visar sig enligt Vasmers etymologiska lexikon innehålla samma rot som ordet jug 'söder', och var ursprungligen namnet på ett mål som intogs när solen stod i söder, alltså mitt på dagen. 
    Det som är mest förbryllande här är egentligen att det svenska ordet frukost tycks ha retirerat och nu faktiskt äts tidigare än som ursprungligen var fallet.
    Nu ska jag emellertid äta frukost!

  30. Mikael Parkvall skriver:

    När nu Östen drog in sin forna specialitet slaviska, så kan ju jag kontra med min forna specialitet, nämligen utomeuropeiska dialekter av franska. Där har förstås också måltiderna andra tidspositioner än vad vi är vana vid från skolfranskan. I åtskilliga varieteter i Nordamerika är ordningen på dagens måltider déjeuner – dîner – souper, dvs man ligger ett snäpp tidigare på dagen än fransmännen.

  31. Stefan Holm skriver:

    A Day at the Apple Tree Bay

    Den måltidsrytm Karin beskriver kan jag i detalj vidimera från 70- och 80-talen i svärföräldrarnas sommarstuga i Apelviken. De var industriarbetare, sömmerska resp. vävlagare, från dåvarande brukssamhället Dalsjöfors.
    05.00 steg svärfar upp och strax därpå lyckades jag kravla mig ur bädden. Då det var semester, hördes ett ’smakar det med en sup?’, varpå det (06.00) var dags för morgonkaffe (’môrakaffe’) med, just som Karin säger, ostmacka.
    Semester till trots skulle man nu ’göra nå’t’ utan att störa sovande svärmor, hustru (f.d. numera) eller ’stadsbor’ i grannstugorna. Det blev t.ex. en promenad de 4-5 kilometrarna till Varbergs fästning och tillbaka eller ett kryssande mellan maneter ut i Kattegatt de 200 meter det tog, innan man kunde doppa sig.
    Tillbaka 09.00 avåts frukost, som var ’lagad mat’, oftast uppstekta potäter från gårdagens middag ihop med nå’n fläskskiva, korvsnutt eller köttbulle – plus kaffe och smörgås.
    Mellan varje födointag var det aktiviteter som snickrande, handlarbesök, gräsklippning etc. Det sistnämnda utfördes ofta åt äldre grannar, vilka som tack bjöd på grogg – alltid Eau de vie (benämnd ’tvåstjärnig konjak’) + sockerdricka eller Explorer (benämnd ’Skeppet’) + Pommac. Pauser från sysslor hemmavid togs även de med just dessa mixturer. Damerna hade att göra i köket och varvade detta med besök i Baden-Baden-stolar och utdelande av arbetsorder till svärfar.
    Så kom elvakaffe med ’en söter bit’ och middag, prick 13.00, med obligatorisk efterrätt. Det gicks runt på 8-10 rätter, varav kött, potäter och brunsås ansågs som gastronomikonstens yppersta mästerverk.
    16.00 var det eftermiddagskaffe med bulle, som runt 19.00 följdes av kvällsmat med, återigen, stekta potäter och nå’t sovel (’sugel’ på dialekt) – plus kaffe och smörgås.
    Efter lite TV-tittande eller kortspel var det tidigt i säng för att orka med ’same procedure as last day’.
    Denna årliga vecka i Apelviken hågkoms med nostalgisk fukt i ögonvrån. O tempora, o mores! (o tider, o seder) med Ciceros ord. Behöver det tilläggas, att ordet ’lunch’ inte fanns på kartan?

  32. Pingback: Dagens dialektkartor | LINGVISTBLOGGEN

  33. Anna R skriver:

    Jovisst kommer "leffa" från "le(f)vande (bilder)", det finns också belägg för formen "le(e)vande" i den finska hesaslangen från 1910- till 1930-talet. En förklaring med ursprung i ”elokuva” (som iofs är ett lätt förkortat översättningslån från ”levande bilder”) är helt otänkbar.

  34. jukk skriver:

    Nypäror heter det i Österbotten (nypotatis på "standardspråk").

  35. Pingback: En spåga i fingret | Språkbloggen | SvD

  36. Gunvor Andersson skriver:

    Morgon, middag, aftonvard och kväll

    Så lät ramsan jag lärde mig på 50-talet i Dalsland, Örs socken (uttalat: ’môra, midda, aftaval å kväl’). Tidigt på morgonen åt mina föräldrar gröt innan de gick till lagårn. (grötvägrare fick marmeladsmörgås och mjölk). Sen kom de in och tog en kaffe; det är inte med i ramsan. Middag klockan halv ett till nyheter och väder. Aftonvard runt 5, kaffe och smörgås. Kvällsmaten efter kvällsmjölkningen vid 8-tiden varierade beroende på årstiden: färska bär, kräm, äpplemos, stekt svamp etc.  Under skolterminen eller när pappa arbetade långt borta i skogen flyttades middagen till aftonvardstiden.
    Till skolan hade vi matsäck, två smörgåsar och en drickeflaska mjölk. Hade inte hört ’bamba’ innan jag flyttade till Göteborg på 60-talet.
    ’Potatis’ heter ’peteter’ i Dalsland. ’Färskpotatis’ känns inte hemvant. Vi skulle nog använda två ord: ’farske peteter’.

  37. Anette Prim skriver:

    Anette

    Efter att ha flyttat från Stockholm (lunch, middag) tillbaka till Småland (middag, kvällsmat) kör jag nu med lunch, kvällsmat för att undvika missförstånd.

  38. HGLundahl skriver:

    Bamba i GBG och Kiruna

    En studie i belgiska dialektkartor har visat att innovationer sprider sig i städernas och andra centras hierarkiska ordning.
    Språköar bero antingen på local innovation eller local resistens mot innovation, och en innovation går ofta igenom ett stadium som en serie språköar innan den blir ett sammanhängande feldt.
    GBG är utan tvekan en aning öfver Kiruna i svenska städers hierarkie.

  39. HGLundahl skriver:

    Att innovationer sprida sig (sjelfutnämnd språkö med motstånd mot 1870-talets och 1906 och 1950 års reformer tar tvål i munnen gentemot föregående inläggs förfallssymptom ang. congruens i subjectets numerus)… et c.

  40. kljkjnnn skriver:

    Jag kommer ifrån Tjörn och jag kan säga att bamba överhuvudtaget inte användes när jag gick i skolan på 90-talet och att jag länge inte ens visste vad bamba var.

  41. Mikael Parkvall skriver:

    Det är fortfarande inte vanligt på Tjörn, men det förekommer. Därav den oranscha, snarare än röda, färgen.

  42. Morgan Andréasson skriver:

    Bambareflektion

    På sjuttitalet när jag mönstrade blev en tredjedel av alla göteborgare placerade att göra sin värnplikt i Norrland. Kan det vara en förklaring till den nordliga förekomsten av "bamba"?

  43. Stefan Holm skriver:

    Tankar från lidarände

    Kan nog vara så, Morgan, att det forna territorialförsvaret, som sände unga stockholms- och göteborgsgossar en masse till Boden, kan ha gett språkliga avtryck way up north. 
    Hur som helst är ’bamba’ mycket lokalt göteborgskt. När jag som 22-åring kom dit de sex milen västerut från Borås, hade jag aldrig hört ordet  Det var helt okänt öster om Kallebäcks lider (för den oinvigde tryck på i-et i ’lider’),  den lååånga uppförsbacke, som inleder Riksväg 40 österut från Kals och Adas viste och ger dem en första försmak av det Sydsvenska höglandet.
    Ordet är nog annars en populärförkortning för folkhemmets barnbespisning. Mikael Parkvall skriver någonstans, att vi säger brambil trots stavningen med ’nd’. Lägger man därtill göteborgskans avsaknad av supradentaler, dvs. att ’bord’ uttalas som ’bod’, ’Karl’ som ’Kal’, ’torn’ som ’ton’, start’ som ’stat’ och ’görs’ som ’gös’ (också detta blott västanom Kallebäcks lider), så kanske ordet får sin förklaring (barnbespisning > banbespisning > bambespisning > bamba).
    I alla händelser minns alla mina jämnåriga bambatanten, som såg till, att du vare sig tog för mycket eller för lite av gudagåvorna samt att du åt upp allt, som givmilda skattebetalare hade bestått dig med.

  44. Pingback: Dialektkartor: USA edition | LINGVISTBLOGGEN

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>