Finlandssvenska i ett europeiskt perspektiv

 

Nu ser det ut att vara dags för en ny rond i debatten om finlandssvenskan. Per-Åke Lindblom har skrivit ett inlägg på Språkförsvarets blogg där han (igen) argumenterar mot tesen att finlandssvenskarna är en särskilt privilegierad minoritet. Som jag har sagt tidigare är detta en formulering som döljer ett värdeomdöme, nämligen att finlandssvenskarna har det oförtjänt bra.  Men det är möjligt att utan att ta ställning till om de har det för bra eller inte fundera på hur de har det i förhållande till övriga minoriteter. Jag har gått igenom alla länder i Europa (bortsett från lilliputstaterna) för att se i vilken utsträckning minoriteter av relevant storlek har getts en status som är likvärdig med det största språket i landet. Det har resulterat i två tabeller. Den första visar samtliga språk som inte har flest talare men ändå är jämställda med det språk som har det:

Fullt jämställda icke-störstaspråk på nationell nivå med angivande av talarandel i procent

Belgien franska 39

Bosnien och Hercegovina serbiska 37

Vitryssland vitryska 37

Schweiz franska 20

Cypern turkiska 18

Bosnien och Hercegovina kroatiska 15

Schweiz italienska 6,5

Finland svenska 5,5

Irland iriska 1

Belgien tyska <1

 

Om någon undrar vart rätoromanska i Schweiz har tagit vägen, så är det inte fullt jämställt med tyska, franska och italienska. Det är visserligen ”nationalspråk” men som förvaltningsspråk är det begränsat till kontakter med den rätoromansktalande befolkningen. Hur många som ska anses tala italienska i Schweiz beror på om man tar med invandrare eller inte, så det är inte helt klart om italienska har en större andel än svenska i Finland eller inte, men det är i alla fall helt jämförbart storleksmässigt.

Att det står ”vitryska” under Vitryssland kan förvåna men majoritetsspråket är faktiskt ryska om man ska tro folkräkningarna. För Bosnien och Hercegovina kan man förstås diskutera om det verkligen är fråga om tre olika officiella språk. 

Under alla förhållanden ser vi att svenska i Finland kommer långt ner på listan, även om det inte är det minsta språket med nationell status.

Den andra tabellen visar alla minoritetsspråk jag har hittat som inte är jämställda med det största språket men som talas av minst fem procent av befolkningen och alltså är jämförbara med svenskan i Finland:

Språk med över 5% talarandel som inte är fullt jämställda på nationell nivå

Lettland ryska 37

Ukraina ryska 29*

Estland ryska 25

Makedonien albanska 25

Turkiet kurdiska 18

Spanien katalanska 17*

Georgien mingrelska-svanska 13

Moldavien ryska 11*

Slovakien ungerska 10*

Bulgarien turkiska 9

Litauen ryska 8 

Georgien azeriska 7

Rumänien ungerska 7*

Spanien galiciska 7*

Georgien armeniska 6

Litauen polska 6

Moldavien ukrainska 6*

Montenegro bosniska 5

Montenegro albanska 5

*erkända minoritetsspråk

 

Det här är alltså 19 språk varav drygt hälften helt saknar officiell status (jag kan ha missat något språk här, det är inte alltid lätt ta klura ut om staten ifråga har erkänt sina minoriteter eller inte). I intervallet 5-9 procent hittar vi sammanlagt 12 språk, av dessa är det bara italienska i Schweiz och svenska i Finland som är jämställda på nationell nivå, och bara tre som har någon officiell status överhuvudtaget. Notera att t.ex. katalanska och galiciska inte är jämställda med spanska även om de är officiella i sina regioner: i konstitutionen står det klart att det är spanska som är officiellt språk och att alla som bor i Spanien inte bara har rätt utan också skyldighet att lära sig det.

Sen finns det förstås ett otal mindre minoritetsspråk, d.v.s. sådana som har mindre än fem procent i talarandel, men där har jag alltså bara tagit med de som är jämställda på nationell nivå. Många av dessa kan ha officiell status i de områden där de talas, men det är alltså den nationella nivån jag diskuterar här.

Som synes ligger svenskan i Finland rätt bra till i förhållande till övriga icke-majoritetsspråk i Europa, åtminstone i fråga om konstitutionell status. Om detta innebär att finlandssvenskarna är en privilegierad minoritet kan man sedan diskutera, och i praktiken kan det förstås finnas stora brister i behandlingen av minoriteten. Men det finns ytterligare en legal parameter som kan nämnas här. I Finland bestäms kommunernas språkliga status av andelen eller antalet talare av det mindre av de två nationalspråken: om mer än 3 000 personer eller minst åtta procent av befolkningen talar det blir kommunen tvåspråkig. Det förtjänar att påpekas att jämfört med andra länder som har en liknande bestämmelse är denna tröskel rätt låg. Jag har hittat uppgifter om tre sådana länder: Rumänien och Slovakien som båda har 20 procent som minimum för att en kommun ska vara tvåspråkig och Schweiz som kräver 30 procent för att man ska ha tvåspråkiga skyltar. Även här är den finländska lagstiftningen generös, eller om så vill, föredömlig. 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Finlandssvenska i ett europeiskt perspektiv

  1. David skriver:

    Kosovo

    Enligt Wikipedia så är serbiska ett officiellt språk i Kosovo, vars självständighet ju erkänns av bland annat Sverige.

  2. Östen Dahl skriver:

    Det är korrekt, jag tror Kosovo inte fanns med i den lista på länder som jag utgick ifrån. Det finns lite motsägande uppgifter om storleken på den serbiska minoriteten, men den verkar vara någonstans mellan 5,5 och 4 procent, vilket alltså är ganska likvärdigt med den finlandssvenska. Man kan ju se vissa paralleller mellan språkens historiska roll i länderna också. Så serbiska i Kosovo bör fogas till den första listan.

    Jag kollade Kosovos konstitution, där serbiska mycket riktigt är nämnt som officiellt språk, dock inte nationalspråk. I den engelska versionen framgår vidare att man håller sig med en "ombudsperson", vilket gjorde mig nyfiken på vad det kunde heta på albanska — men det visade sig heta något så tråkigt som "Avokat i Popullit". På serbiska däremot heter det politiskt helt inkorrekt, liksom på svenska, "ombudsman". Man kan då göra reflektionen att efterledet "man" på engelska uppenbarligen uppfattas som ett självständigt morfem med sin ursprungliga betydelse, det gör man förmodligen inte på serbiska. 

  3. Andrea Kiso skriver:

    fler observationer kring finlandssvenskan..

    ..finns här. Inlägget är kul att läsa tycker jag.

  4. Mikael Parkvall skriver:

     
    Per-Åke har rätt i att han och hans vänner inte beskyllde finländska myndigheter som skyldiga till svenskans kräftgång i Finland. När jag fick det att låta så gjorde jag det klassiska misstaget att läsa in andras åsikter mellan raderna.
     
    Däremot kvarstår faktum att det enda belägget för att den finlandssvenska gruppen inte skulle vara ”privilegierad” det att deras antal minskar, nu följt av resonemanget ”Borde inte ett språk, som är ”privilegierat” gå framåt i fråga om antalet talare eller åtminstone inte minska?”. Svaret är helt enkelt ”nej”, inte nödvändigtvis, eftersom andelen talare av svenska minskar även i Sverige, och detsamma gäller tex engelska i USA. Nå, jag medger att den jämförelsen inte är helt rimlig, eftersom språkbyte sker till engelska i USA och till svenska i Sverige, men knappt alls från finska till svenska i Finland. (Fast jag hade andra exempel tidigare i diskussionen, tex afrikaans kontra engelska i Namibia).
     
    Men då har vi nått pudelns kärna, nämligen innebörden av ”privilegierad”. Och nu är rollerna ombytta, och det är Per-Åke som tycks läsa in saker som inte sagts. Jag brukar försöka undvika ordet, helt enkelt eftersom det är värdeladdat. När det används betyder det ofta ”har det oförtjänt bra”, och i denna betydelse är inte finlandssvenskarna privilegierade. Men i den möjliga betydelsen ”har det bättre än man skulle kunna tro” eller ”har det bättre än de flesta andra i samma sits”, ja då gäller det.
     
    Per-Åke noterar att jag möjligen har rätt med den andra tolkningen av ordet ”privilegierad”, men tillägger ”vad är det som säger att detta är fel?” vilket jag självfallet aldrig påstått. Tvärtom önskar jag att alla minoriteter skulle ha det så (relativt sett) bra som finlandssvenskarna har det. Att utgöra en minoritet kostar nästan alltid på, och det bästa man kan hoppas på är i allmänhet att man råkar bo i ett land som åtminstone gör vad det kan för att väga upp detta. Och det gör de svensktalande i Finland. Det tycks vi också vara överens om, eftersom Per-Åke bedyrar att han inte lastar finländska myndigheter för problemen.
     
    Men då har vi också frågan om vad ”göra vad det kan” innebär. Vilket land som hyser dussintals språk som talas av enstaka individer. Hur mycket vi än vill, är det inte praktiskt möjligt att erbjuda fullödig samhällsservice i Sverige på quechua, bambara och grönländska. Vi skulle, för att bara ta ett löjligt enkelt exempel, få fler tolkar och översättare än ledamöter i Sveriges riksdag om alla skulle ha en möjlighet att följa debatten på sitt modersmål. Jag tycker inte att det är bra att talarantalet spelar in, för varje individ har ju samma behov oavsett hur många andra av samma sort det finns. Men i praktiken kommer vi inte undan att det finns en sådan parameter, och den finns ju överallt i samhället. Det finns inget universitet i Sorsele för att det bor så lite folk där, även om många sorselebor säkert har samma utbildningstörst som mången stockholmare.
     
    Per-Åke tycks dock fortfarande inte helt acceptera mitt påstående om att finlandssvenskarna har det bättre än jämförbara grupper, eftersom han ifrågasätter just vad som är ”jämförbart”. (Hans formulering ”Iriskan och engelskan i Sydafrika platsar tydligen inte” antyder att han inte är överens med mig om urvalet).
     
    För att nu ta det en gång till: Ett språk som iriskan är speciellt därför att det utgör projektionsyta för (en stor del av) befolkningens nationella identitet, oavsett modersmål. En sak som det innebär att vara irländare, är att inte vara engelsman. Och då finns det ett språk som markerar denna identitet. Det är inte modersmål för särskilt många, men det har symbolvärde även för andra. En finne, däremot, kan språkligt projicera sin etniska tillhörighet på finska, och gör det sannolikt i allmänhet. Visserligen brukar många finnar säga saker i stil med ”Svenskan är en viktig del av det finska samhället” i enkäter, men denna identifiering är knappast tillräckligt för att upphäva det faktum att det är ”någon annans” språk för de flesta. Iriskan däremot kan vara ”vårt språk” även för en som inte har det som modersmål. Huvudanledningen till att iriska är gynnat i Irland, hävdar jag helt enkelt inte är omsorg om de fåtaliga irisktalarna, utan (åtminstone historiskt sett) ett avståndstagande mot storebror Storbritannien. Därför platsar inte iriskan. 
     
    Engelskan i Sydafrika platsar inte eftersom dess status inte är en funktion av dess talarantal. Detsamma gäller ju engelskan i Sverige — att vi använder så mycket engelska beror ju inte på att tre promille av vår befolkning har det som första språk, utan på grund av dess internationella gångbarhet, i Sydafrikas fall i kombination med språksplittringen bland de inhemska språken. Detta gäller i största allmänhet för ex-koloniala situationer.
     
    Rätoromanskan i Schweiz, tyskan i Belgien och ladinskan i Italien platsar inte av det skälet att de i praktiken endast är regionalt officiella. I viss mån kan man hävda att detta gäller även svenskan i Finland, men en viktig skillnad är att svenska används även av myndigheter med ansvar för hela nationen (i frågor som gäller hela nationen), vilket inte gäller dessa båda. Och dessutom att finnar, oberoende av bostadsort, undervisas i svenska.
     
    Per-Åke undrar vad vi egentligen jämför med: ”Det vore alltså intressant att veta vilka språk, som ingår i jämförelsegruppen [och kanske] jämförs finlandssvenskan egentligen bara med – sig själv”. Så är det naturligtvis inte. Jag har redan förklarat varför kolonialspråk och enstaka fall som iriska inte fungerar som jämförelse. Men då har vi ändå minst 300 fall i världens självständiga länder (beroende på hur man räknar, såklart) av språk som talas av fler än 5,5% av befolkningen, men färre än 50%. Jag kan självklart inte göra anspråk på att ha plåtkoll på situationen för precis vartenda ett av dessa, men jag tror nog att jag har bättre koll än de flesta.
     
    Om vi börjar med I-länderna, finns det en del fall där ett språk visserligen talas av färre än 50%, men likväl av landets största språkgrupp (tex hebreiska i Israel och katalanska i Andorra), och då blir ju ”minoritetsstatusen” lite teoretisk, liksom om det är marginellt mindre än landets största språk (franska i Belgien).
     
    Redan här har vi rätt få språk som har det lika bra eller bättre förspänt än svenskan i Finland, i termer av att användas på riksnivå av myndigheter (och/eller ”lärs ut även till majoritetens barn i skolan”).
     
    Engelska i Sydafrika har redan nämnts, liksom franska och italienska i Schweiz. Så har vi franska i Kanada, som talas av en betydligt större grupp, och franska i Luxemburg, vars status jag aldrig riktigt begripit orsaken till. Men det är ungefär det.
     
    Men så har vi de som har det sämre ställt, och fall där jag tror eller vet att det är så inbegriper albanska i Makedonien, galiciska i Spanien, katalanska i Spanien, lågtyska i Tyskland, nordsotho i Sydafrika, polska i Litauen, portugisiska i Andorra, portugisiska i Luxemburg, ryska i Estland, ryska i Lettland, ryska i Litauen, serbokroatiska i Slovenien, spanska i USA, sydsotho i Sydafrika, tswana i Sydafrika, turkiska i Bulgarien, xhosa i Sydafrika, ungerska i Rumänien och ungerska i Slovakien. (Sydafrika har 11 officiella språk i teorin, men knappast  praktiken).
     
    Notera att samtliga dessa har en större talarandel än svenskan i Finland.
     
    Om vi vågar lyfta blicken bortom västvärlden hittar vi bland annat afrikaans i Namibia, ambae i Vanuatu, assamesiska i Bhutan, baatonum i Benin, baoulé på Elfenbenskusten, beti i Kamerun, bhojpuri i Mauritius, bisaya i Brunei, dinka i Sudan, dogon i Mali, éwé i Ghana, grebo i Liberia, haitiska i Bahamas, hakka i Taiwan, ilocano i Filippinerna, javanesiska i Surinam, k’iche’ i Guatemala, kabiyé i Togo, kabylska i Algeriet, kalanga i Botswana, kemak i Östtimor, kimbundu i Angola, kiribati i Nauru, kurdiska i Turkiet, Syrien och Iran, kwara’ae i Salomonöarna, lomwe i Moçambique, luyia i Kenya, mandinka i Guinea-Bissau, manza i Centralafrika, min nan i Singapore, min nan i Malaysia, mingreliska i Georgien, ngambay i Tchad, nyankore i Uganda, punu i Gabon, quechua i Ecuador, serer i Senegal, shan i Burma, sindhi i Pakistan, sukuma i Tanzania, sunda i Indonesien, tachelhit i Marocko, teke i Kongo-Brazzaville, tharu i Nepal, tigré i Eritrea, tigrinska i Etiopien, trukesiska i Mikronesien, uzbekiska i Turkmenistan, uzbekiska i Tadzjikistan, wu i Kina och zarma i Niger.
     
    För att nu bara nämna några — den här listan kunde alltså uppta minst två hundra språk, och än fler om vi toge icke självständiga områden i beaktande. Och samtliga har även här en större talarandel än svenskan i Finland, och jag vill nog hävda att de alla har ett mindre institutionellt stöd än den.
     
    Alltså, samplet består av ett par hundra språk, varav några enstaka (redan nämnda ovan) har det lika bra ställt som svenskan i Finland. Ändå kommer Per-Åke och många andra dragandes med samma tvivelaktiga exempel (rätoromanska, iriska, osv) som om en flämtande stearinlåga kunde motsäga det faktum att det i stort sett är mörkt i rummet.
     
    Jag tycker att Per-Åke just genom att envisas med att använda ordet ”privilegierad” skapar en otydlig skillnad mellan, som jag sa ovan, ”har det oförtjänt bra” (där ju ingen åsiktsskillnad råder mellan oss) och ”har det bättre än andra i samma situation” (där vi har olika uppfattning). Det vore bättre att välja ord som otvetydigt gör den skillnaden.
     
    Finlandssvenskarna gör helt rätt i att kämpa för sina språkliga rättigheter, och det kan motiveras på många sätt. Men att göra det mot en fond av påståenden om att de har det sämre ställt än vad som är normalt för en grupp av deras typ, det är, för att citera Per-Åke ”en propagandaballong, som spricker när man granskar den närmare”. Att man kan säga att de borde ha ännu bättre uppbackning från det offentliga, det är förstås en fullt möjlig ståndpunkt. Men då är det också ett argument som gäller nästan alla andra minoritetsspråk. 
     
    Inget i hela världen är så bra att det inte kan göras bättre, men jag det blir märkligt — och möjligen rentav kontraproduktivt — att fokusera sin kritik mot det fall i den verkliga världen som kommer närmast idealet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>