Miljöpartiet de (inte fullt så) queera

Inte många politiska motioner innehåller termer som ”substantiv”, ”pronomen”, ”genitiv” och ”objektsform”. Men på Miljöpartiets pågående (eller har den kanske nyss avslutats?) kongress i Karlstad avslogs en motion om ”könsneutralt språk”.

Det var Joakim Pihlstrand-Trulp som motionerade, och då jag inte hittar just denna motion på nätet, antar jag helt fräckt att han sa ungefär samma sak som på Gröna Studenters träff i Jönköping tidigare i år.

Där föreslog han de sedvanliga ”ombudsperson”, ”talesperson” och liknande (samt ”sjukskötare”). Men han drog också en lans för det könsneutrala pronomenet hen, som varit på förslag sedan åtminstone 1970-talet (se här för en relativt modern förekomst, dokumenterad av vår före detta student Jonas Söderström. Dessutom kan påpekas att denna finskinspirerade form åtminstone är tillräckligt salongsfähig för att finnas med i Wikitionary).

Pihlstrand-Trulp sa följande i Jönköping tidigare i år:

En viktig och central ordklass är de personliga pronomen [sic], och då specifikt tredje person singular. Här föreslår jag användningen av orden "hen", "hens" (genitiv) och "henom" (objektsform) samt det opersonliga pronomenet "en" (som ju också är objektsformen till "man", men här alltså fungerar som både grund- och objektsform).

Tanken var alltså inte att tvinga det svenska folket att tala såhär, utan att di Gröna själva skulle göra det, vilket i Jönköping avslogs med motiveringen:

Riksstyrelsen stödjer motionärens intentioner att Gröna Studenter aktivt ska jobba mot könsmaktstrukturer såväl i fråga om organisationsstruktur och språkbruk. Gröna Studenter har idag ett stort antal medlemmar som såväl lokalt som nationellt företräder förbundet i olika sammanhang. Det är varken praktiskt möjligt eller önskvärt att låta årsmötet ta beslut om vilket språk dessa ska använda sig av.

I Karlstad blev det nederlag igen för Pihlstrand-Trulp, och denna gång löd juryns motivering:

Att använda begrepp som inte är väl kända för allmänheten i officiella sammanhang tror vi försvårar för MP att nå ut med sitt budskap.

Jag är personligen lite glad i pronomenet hen, men möjligen kan man undra om inte P-T är lite fixerad vid det etymologiska här. Uppfattar vi verkligen det opersonliga man som på nåt vis manligt bara för att det råkar ha samma ursprung som man i betydelsen ’karlslok’? Det faktum att påståenden som ”Det är ingen fara att äta honung när man är gravid” är vanliga (just detta plockat på måfå från väven) antyder motsatsen. Och är verkligen sjukskötare könsneutralt? Varje gång jag hör det så tolkar jag det spontant som ’manlig sjuksköterska’. I min idiolekt är det med andra ord mer normalt att tala om manliga sjuksköterskor än om kvinnliga sjukskötare (Jag har frövrigt en bekant i just den branschen som älskar att titulera sig själv ”Syster Erik”).

Och hur gör vi med människa som i många svenska dialekter (eftersom det etymologiskt är en diminutivform av man) helt enkelt betyder ’kvinna’. Är det läge för karlslokar att engagera sig i nationalsporten "Vem är mest kränkt"?

Nå, det är (för en gångs skull) inte min mening att raljera, eftersom jag hyser sympati för P-T:s tanke. Men det är problematiskt det där med att anlägga etymologiska aspekter på samtida språkbruk.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

28 kommentarer till Miljöpartiet de (inte fullt så) queera

  1. Östen Dahl skriver:

    Personism

    Pihlström-Trulp har en egen blogg, där en kan konstatera att hen lever som hen lär.
    Det tilltänkta pronomenet hen dyker upp också i DN:s artikelserie Det tredje könet, fast där verkar det snarast som om det ska vara reserverat för transpersoner, vilket alltså skulle innebära en ökning av antalet pronominella genus snarare än en minskning. (Den transperson som intervjuas råkar ha ungersk bakgrund — och i ungerskan har man bara ett pronomen som dessutom har vad som ser ut att vara en unik form, ő, alltså o med dubbelaccent som markerar långt ö. Detta nämns dock inte i DN.)
    Förslaget om att ersätta man med en är kanske ändå det minst orealistiska av  förslagen, eftersom det ju stämmer med ganska många svenska dialekter (det vill säga de dialekter där man inte använder det maskulina pronomenet han generiskt).
    Men är Pihlström-Trulp  helt allvarlig när han säger att "vi kan säga "förälderlig" istället "faderlig" eller "moderlig" och "personlig" (sic) istället för "kvinnlig" eller "manlig"?" Jag vet inte hur man ska tolka sic-et, som är hans eget, möjligen menar han att markera att här går ändå gränsen. I konsekvensens namn borde man ju annars ersätta även substantiven "man" och "kvinna" med "person", och "feminism" med "personism".
    Slutligen kan man notera att Miljöpartiets ledning tydligen inte kan skilja mellan "begrepp" och "uttryck".  

  2. Östen Dahl skriver:

    Han/hon/hen

    Nu hittade jag ett exempel på att en tydligen seriös användning av tre olika pronomen. På RSFL:s informationssida om hedersrelaterat våld kan man läsa:
    "Det har förekommit att hbt-personer mördats av sin familj eller att hon/han/hen begått självmord för att det anses som en skam för familjen att hon/han/hen är hbt-person."
    Med andra ord uppfattar man inte hen som könsneutralt, utan ska man referera till hela mänskligheten måste man säga han/hon/hen
     

  3. Steamboat Willie skriver:

    Sköterska/Skötare

    Ett problem med just "sjuksköterska" och att blanda ihop det med "skötare" eller "sjukskötare" är ju just att "sköterska" och "skötare" blivit beteckningar för två olika yrken, och inte bara är olika genus av samma yrke.

  4. Calle skriver:

    Jag är också lite förtjust i ordet hen, men det användningsområde som jag tycker finns för det är snarast just en tredje animat pronomenform vid sidan av han/hon. Just i de situationer där man inte vet könet på någon, eller tror att personen i fråga inte vill bli refererad till som han eller hon är det väldigt användbart. Särskilt i text är det skönt att slippa dubbla med han/hon varje gång (engelskans s/he är något bekvämare) man vill vara neutral.
     
    Jag har hört tolkar prata om problemet med att tolka från språk som inte gör någon distinktion mellan han/hon, då man kan hamna i situationen att den tolkade personen yttrar motsvarande t.ex. "Min kompis … [anaforiskt pronomen]" och man därför får fråga om det gäller en man eller kvinna för att naturligt kunna referera till personen i tolkningen. Just i sådana situationer skulle ett hen sitta ganska bra.

  5. Mikael Parkvall skriver:

    Lite analogt med det föga tympliga han/hon/hen är ju förkortningen HBT (homo+bi+trans), som först ansågs behöva en ytterligare boksav Q (queer). Av vissa anses tydligen denna förkortning utesluta lesbiska, varför HBTQL är att föredra. Det sägs förekomma versioner med ännu fler bokstäver, men det är inte helt uppenbart för mig om de är allvarligt menade eller representerar parodier.

  6. Åshild Næss skriver:

    Sykepleiere og jordmødre

    På norsk er den gjengse yrkesbetegnelsen i dag "sykepleier". Min farmor på 84 sier nok "sykepleierske" (og "lærerinne" og "skuespillerinne"), men det låter i mine ører fryktelig gammeldags. 
    Derimot heter en person som tar imot barn ved fødselen fortsatt en "jordmor", uavhengig av kjønn. "Jordfar" har liksom aldri helt slått igjennom…

  7. inga johanson skriver:

    ge-

    och det "neutrala" esperanto har löst det med prefixet ge- 
    gepatra lingvo 
    fast Zamenhof kom inte på "ŝli", det har några andra gjort senare
    Oni opinias ke… – Man/En tycker att….

  8. Mikael Parkvall skriver:

    Och vad den svenska motsvarigheten till "jordmor" skulle bli på könsneutralt sätt törs man knappt tänka på. "Barnmorska" → "barnmor"? "barnfarska"? "barnfar"?

  9. Östen Dahl skriver:

    Mer eller mindre könsneutralt

    Fast könsneutralitet är väl inte esperantos starkaste sida… förutom att det skiljer mellan maskulinum och femininum för personliga pronomen så är esperanto det enda språk jag känner till där 'mor' är en avledning av 'far': patrino — och gepatroj 'föräldrar' är också avlett av samma stam. Ge- hittade Zamenhof i germanska språk –  'syskon' heter Geschwister på tyska och är alltså avlett av ordet för 'syster'. Fast på esperanto heter 'syskon' gefratoj, så det är bildat på ordet för 'bror' — det är åtminstone konsekvens i systemet. Oni ser ut att vara inspirerat av franska on, vilket är lika lite könsneutralt som svenskans man, eftersom det kommer från latinets homo. Men som Micke framhöll, man ska inte fästa alltför stort avseende vid sådana etymologier.
    Om man nu ska ta det här med hen på allvar, så kan man förstås tycka att språk som finska och ungerska har en fördel framför svenska här — om man skulle konstruera svenska (eller esperanto för den delen) från scratch skulle det knappast vara motiverat att ha könsmarkerade pronomen. Men frågan är hur pass realistiskt det är att genomföra en språklig reform av detta slag. Det skulle vara intressant att höra om någon känner till en reform av motsvarande omfattning gällande talspråket som faktiskt har slagit igenom. I engelskan verkar det som om they har blivit ganska accepterat som könsneutralt pronomen även när man talar om en person. Med tanke på engelskans inflytande på svenskan är det kanske en inte alltför djärv gissning att man snart kommer att säga saker som "jag träffade en person som sa att dom kände min bror". 
    Sen insåg jag att jag hade citerat de tre pronomenen i fel ordning — av gammal vana blev det han först, men på RSFL:s hemsida stod det alltså "hon/han/hen". Lite börjar det påminna om beteckningen "serbokroatiska/kroatoserbiska" som användes i Sverige före Jugoslaviens och serbokroatiskans upplösning.

  10. Calle skriver:

    Det är kanske blir ålderistiskt (http://en.wikipedia.org/wiki/Ageism) att kalla barn för just barn. Personförlösare kanske är framtidens ord för barnmorska.

  11. Östen Dahl skriver:

    Mer om genus i esperanto

    Wikipediaartikeln Gender reform in Esperanto är intressant eftersom den visar att det är minst lika svårt att uppnå könsneutralitet i esperanto som i andra språk. Fördelen med ett konstruerat språk ska ju vara att man kan undvika de irrationella inslagen i de etniska språken, men här ser man att det inte hjälper så mycket när man en gång har fattat ett beslut om hur det ska vara. Så här står det faktiskt:
    "The problem with most of these proposals [förslag på nya pronomen alltså] is that it is extremely difficult to add pronouns to a language."
    Dessutom citeras i den här artikeln ett argument för att behålla könsmarkerade pronomen som är precis omvänt till det Calle anförde angående tolkning från språk som inte har sådana:
    "it is important to retain the option of gendered pronouns, if for no other reason than the translation of much of the world's literature"
    Man har till och med föreslagit att införa genusdistinktioner i pluralis för att kunna bättre översätta språk som har sådana.

  12. Martin Persson skriver:

    Läste nyss en studie om språkbruket hos några som kategoriserades som tjänstepersoner. Rent intellektuellt kan jag förstås ta in att det rör sig om en könsneutral beteckning för tjänstemän, men tanken gick hela tiden till tjänstefolk som drängar och pigor. Jag är väl trög.

  13. Irene skriver:

    Etymologiskt lurigt

    Det finns en hel del som vägrar säga "man" och använder "en" istället, jodå. Det jag brukar ta upp när jag talar om "hen" med sådana personer är att dativformen "henom" faktiskt återigen sätter det maskulina först, eftersom det är den gamla enbart maskulina böjningen. Dock skulle, om jag minns rätt (har inte rätt bok tillgänglig) den gamla neutrum-dativformen bli lite för krånglig att använda.

  14. Östen Dahl skriver:

    Varning för etymologi

    Jag tror det är stor risk att köra huvudet i väggen om man hänger upp sig alltför mycket på det etymologiska, som Micke också antydde i sitt inlägg. Är inte en också en maskulin form från början? I nordiska varieteter med tregenussystem heter räkneordet ein, ei, eit eller en, e, ett. Och på tyska böjs motsvarande pronomen klart enligt maskulint mönster: einer, eines, einem, einen.

  15. Mikael Parkvall skriver:

     
     
    Inte glömma heller att i traditionell kinesisk filosofi (ping och pong och allt det där), så förknippas udda tal med det ”manliga” yang, och jämna tal med det ”kvinnliga” yin. Att använda formen en kan därför rimligen inte göra annat än att förstärka patriarkatets järngrepp över språket, och därmed vårt tänkande. En sann feminist bör därför snarare använda formen två: ”Det är ingen fara att äta honung när två är gravid”. Möjligen skulle det bli än mer genusneutralt med neutrumform: ”Det är ingen fara att äta honung när två är gravitt”.
    Fast komplett jämställdhet uppnår vi antagligen lättast genom att använda ett irrationellt tal för det generiska pronomenet. Kanske ”pi” eller ”roten ur två” kunde fungera?
    (Och, jo, den här gången raljerade jag. Lite).

  16. Stefan Holm skriver:

    Hin håla

    Det Östen påpekar är fullt levande även i possesivorna i mitt okonstlade (3-genus-) tal, där ’min’, ’din’ och ’sin’ definitivt är maskuliner till skillnad från ’mi ’, ’di’ och ’si’. Så ock i t.ex. adjektivet ’liten’: en liten pojk men e lita tös. Hur gör vi med den svaga adjektivböjningen? Skrev Hemingway Den gamla och havet? Och skulle benämnandet av en viss potentat den onda eller hin håla falla i god jord?

  17. inga johanson skriver:

    möjligen i Moder jord

  18. Lugubert skriver:

    person (inte Person)

    Nån mer än jag som kommer att tänka på BC:s feministiska "Fat Broad" som utvisar en spelare för unsportspersonlike behaviour?
    Stefan: Taube sjöng åtminstone i original om Svarta Rudolf. Jag kan bara inte förmå mig till annat än Svarte Rudolf.
    Jag går inte in på ev. filosofi/lingvistik bakom modersmål och farvatten…

  19. Östen Dahl skriver:

    O mäktige lejon!

    Lugubert: Det där med "unsportspersonlike" är nog inte bara ett skämt, det ger 2250 träffar på Google, och de flesta verkar fullt seriösa.
    Angående den svaga adjektivböjningen, så konstaterade vi ju för ett tag sen att ändelsen -e som förut ansågs vara maskulinum har brett ut sig så att man numera kan säga "den gravide" och liknande ting. Idag noterade jag att användningen har spritt sig till grammatiskt neutrala ord: i en sagofilm som en yngre släkting till mig tittade på idag förekom tilltalet "o mäktige lejon".

  20. Stefan Holm skriver:

    Taube i original?

    Kanske lite petimätrigt men nog var det Karlfeldt, som skrev Svarta Rudolf (1918, tillägnad Albert Engström). Han var från Kopparberg, så a-ändelsen borde ha varit naturlig för honom.
    Göteborgsfödde Taube spelade in truddelutten 1923 och för honom (iksom för dig, Lugubert, och mig) torde ett -e fallit spontant på läppen.
    Östen – misstänker att du själv inte satt klistrad framför sagofilmen. Kan inte 'o mäktige lejon' ha varit pluralis? I så fall invändningsfritt för mig, som hejar på 'di gule' i fotboll.

  21. Östen Dahl skriver:

    Långsökte lejon

    Pluralteorin tycker jag verkar långsökt, även om du gissar rätt i att jag bara hade ett halvt öga på filmen. Däremot tycker jag att det finns en förklaring till varför eventuellt just detta uttryck inte uppfattas som lika ogrammatiskt som till exempel det mäktige lejonet – eftersom det inte har några andra ändelser eller någon fristående artikel känns inte den neutrala karaktären hos lejon lika starkt.

  22. Stefan Holm skriver:

    O vokative katt!

    Visst – håller med du! Alternativt kan i tilltal i barnfilmer 'lejon' uppfattas personifierat och den förvuxne katten tillhör gissningsvis hannarna (pga. desses imposante man). Alltså: 'o mäktige (herr) Lejon'.

  23. Niklas Nordblad skriver:

    hn

    Jag har bestämt för mig att jag har läst en artikel av Ulf Teleman där han förespråkade formen hn som förkortning för både han och hon (och henne och honom?), men jag har inte lyckats återfinna den. Jag tycker att det är ett rent genialt förslag till lösning på frågan om könsneutralt pronomen i text. I tal kanske hn skulle uttalas ungefär hen och om det blir etablerat i skriftspråk kanske det skulle kunna tas upp även i talspråk.
    Jag är lite förvånad att inte det förslaget har fått större spridning.

  24. Östen Dahl skriver:

    Vrfr hn?

    Men vilka fördelar skulle det ha att skriva hn snarare än hen? Vi brukar ju annars skriva ut vokalerna i svenskan.

  25. Niklas Nordblad skriver:

    Fördelen är att det inte innebär att införa ett nytt ord, utan att förkorta de befintliga orden. Det skulle vara lättare att få acceptans för den lösningen, tror jag.
    "Hn" är en elegant förkortning för "han eller hon".

  26. Johannes Bjerva skriver:

    Men hvor vanlig er det å ha en forkortelse av den formen ("hn")? Vanligvis står vel bokstavene i en forkortelse for hvert ord den består av (f.eks. "osv", "mvh").
    Dessuten blir det kanskje vanskelig for folk å vite hvordan "hn" skal uttales.

  27. Pingback: Den ständigt lika provocerande könsneutraliteten | LINGVISTBLOGGEN

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>