LINGVISTBLOGGEN

Ganska direkt efter att ha kommenterat Mickes inlägg om accenter läste jag en artikel i Expressen som visserligen inte handlar om accenter men dock bekräftar att svenska tidningar inte är så noga med konstiga tecken i utrikiska. Det berättas om LO:s wannabe-ledare Karl-Petter Thorwaldsson att han hade gjort bort sig på Island genom ett mindre lyckat försök till irr-isländska, som byggde på den utbredda föreställningen att isländska skiljer sig från svenska huvudsakligen genom att alla ord slutar på -ur. Thorwaldsson hade i ett finare sällskap utropat: "Nu dricker vi kaffur! Men jag behöver gräddur!" vilket hade orsakat förstämning eftersom "gräddur" enligt Expressen betyder 'kåt' på isländska, fast, sägs det i artikeln, det stavas "gradur". Jag tyckte detta var lite misstänkt och gick till närmaste isländska ordbok — som råkade vara en isländsk-rysk ordbok från sovjettiden. Nu var det sällan man hittade några ord av den här typen i sovjetiska lexikon, som utmärkte sig för utomordentlig prydhet, men den här ordboken redigerades av skandinavisten Valerij Berkov vars ordböcker eventuellt var något frispråkigare än genomsnittet. Nåväl, ordet står faktiskt här, fast det inte stavas "gradur" utan "graður". Här är det alltså bokstaven ð som har drabbats av missaktning. Men dessutom sägs det i ordboken att ordet inte alls uttalas ['grɛd:ɵr] utan snarare ['g̊ra:ðʏr̥], vilket i mina öron ligger rätt långt från vad Thorwaldsson bör ha sagt. Så islänningarna verkar kanske lite överkänsliga för fonetisk likhet med ord med ekivok innebörd. 

För övrigt heter 'grädde' rjómi på riktig isländska.

Jag begriper inte att jag inte har noterat det förrän nu, men först idag slog det mig att landets båda största dagstidningar nästan aldrig använder diakritikor vid återgivandet av serbokroatiska personnamn. Kanske beror det på att rättstavning inte är vad som fascinerar mig allra mest här i världen. Och förmodligen bidrar det också att jag inte talar något slaviskt språk.

Om Zlatan Ibrahimović skrivs accentlöst är väl en sak — jag antar att han är folkbokförd på det viset. Men för exempelvis herrar krigsförbrytarna Karadžić, Mladić och Milošević dominerar stavningen utan diakritikor stort i SvD, och är allenarådande i DN.

Det är inte helt förvånande att originalstavnigen respekteras i högre grad för, låt säga, låt säga, Herta Müller eller Alain Juppé (även om också de stundom skrivs utan diakritikor). Där rör det sig för all del om för svenskar mer välbekanta språk och mer välkända funktioner hos strecken och prickarna.

Jag trodde att det fanns påbud om sånt här i de skrivregler som tidningarna brukar hålla sig med, men hittar inga konkreta, utan bara mycket allmänt hållna sådana.

Det som förvånar mig lite är vad man tänker sig vinna på att pressa in namn på andra språk med latinskt skrivsystem (vilket ju i alla fall delvis gäller just serbokroatiska) i svenskans (eller engelskans) bokstavsuppsättning. I en fjärran forntid kunde det motiveras med att utrikiska tecken var svåra att åstadkomma och reproducera, men det håller ju inte längre, nu när vi har alla de möjligheter som erbjuds av Unicode. Alla läsare kan såklart inte förväntas känna till diakritikornas uppgift och funktion, men den som inte gör det utläser ju rimligen ändå namnet som om de inte fanns där. Lite som med klassiska företagsnamn som Skanska och Gotabanken — jänkaren tappar väl knappast fattningen av nån extra prick här och var, utan pratar väl på ändå som om de inte fanns där. Vilket väl bevisas av uttal som Goat-ee-borg genereras av originalstavningen.

Så vilka argument återstår? Jag har svårt att komma på några. Annat än möjligen ”det vore för mycket begärt att folk som beskriver utrikiska förhållanden skulle ha minsta koll på sagda förhållanden”.

Stavning är som sagt inte den mest engagerande aspekten av språk i min värld, men jag har svårt att inte hålla med om TT:s skrivreglers påstående att

Det är mycket viktigt att personnamn återges helt korrekt. Ett felaktigt skrivet namn signalerar slarv eller bristande respekt för den människa som intervjuats eller beskrivs och minskar också trovärdigheten för texten som helhet.

Nästa steg vore att dessa de egna riktlinjerna efterföljdes mer än i undantagsfall.

Jag vet inte vilken gång i ordningen det är som det påpekas att det finns en korrelation mellan biologisk och språklig diversitet. Nu är det dags igen, och världen blir lika imponerad — denna nyutkomna artikel har nämligen på sista tiden uppmärksammats på en del håll.

Jag har aldrig riktigt begripit poängen med det här — den vetenskapliga poängen alltså. Måhända är jag överdrivet misstänksam, men jag kan inte låta bli att misstänka att den egentliga (icke vetenskapliga, och icke explicit hävdade) poängen är att åka lite snålskjuts på senare tiders miljövurm. ”Jaså, du vill inte att ngbembe ska överleva? Vi du utrota den pälsbrämade ökenkrokodilen också, din klimatligist?”. Den ansvarstagande medborgaren som köper närodlat och klimatkompenserar veckans thailandstripp bör givetvis ta sitt ansvar även för hotade språks överlevnad.

Jag tycker inte att det är kul att vare sig djur- och växtarter eller språk dör ut, men det är heller inte uppenbart för mig att de har något med varandra att göra annat än att de samförekommer (och, åtminstone vad språken anbelangar, så är det, som vi varit inne på några gånger tidigare här på bloggen, svårt att hitta intellektuellt hållbara argument för att språkdöd är en entydigt dålig sak).

Frågan är alltså om det finns nåt vetenskapligt värde i att påpeka och kartlägga korrelationen mellan språk- och artrikedom. Eftersom språkrikedomen finns i första hand i tropiska klimat och u-länder, så skulle man kunna tänka sig en hel uppsjö liknande korrelationer som antagligen skulle hålla ganska väl: malaria och språklig mångfald, bristfälligt skolsystem och språklig mångfald, mörk hudfärg och språklig mångfald, och så vidare. Jag tänkte jag skulle räkna fram nåra såna samband, men i detta nu är jag för trött, fet och lat.

En artikel på ett ämne som detta blir alltså inte bara publicerad, utan även uppmärksammad. En artikel som visar att ”mörkhyade människor har fler olika modersmål än blekansikten” skulle knappast ens bli publicerad, även om påståendet är sant. Frågan är om skillnaden i vetenskapligt värde egentligen är så stor.

Vi även annars stolta licensbetalare kan vara extra stolta idag. För sju minuter sen rapportarade nämligen självaste Dan Everett på Fejan att SVT har köpt den dokumentärfilm om pirahã som vi tidigare nämnt! Hurra för det. Men Fejan-meddelandet antydde att det inte bara är SVT som har god smak, utan att en viss Ö. Dahl hade någon form av finger med i spelet. Han kommer bergis att förklara sin inblandning här nedan.

Slänge sig sålunda Lindström i därför avsedd vägg — här blir det (förhoppningsvis) riktigt stenhård språkporr i teverutan!

Finns det mot förmodan läsare som inte känner till det kalaskonstiga språket pirahã så har ni a) missat något, och b) antagligen ett liv. Men googla, vettja!

Är det någon annan som tycker att de listor över partiledarnas vanligaste ord som publicerades i DN idag ser lite konstiga ut?

Så här beskrivs listorna i tidningen: 

Vi har undersökt samtliga citat från partiledare som har publicerats i DN, SVD, Expressen och Aftonbladet sedan valet 2010 (eller sedan partiledaren tillträdde). Vi har dessutom analyserat allt som sagts i riksdagens talarstol under perioden. Vi har sedan skapat topp-20-listor över de mest använda orden och ordkombinationerna. Vi har tagit bort de 200 vanligaste orden (exempelvis ”och”, ”eller” och ”att”).

Men ska man då tolka det så att "Europa" är ord nr 201 för Reinfeldt och "offentliga" är nr 213? Även om man tar bort de 200 vanligaste orden är det misstänkt få funktionsord. Så här ser Språkbankens lista över intervallet 201-220 i tidningstext ut:

201 5355 REGERINGEN

202 5325 SENASTE

203 5305 SAMTIDIGT

204 5271 ANNAN

205 5250 ÄNNU

206 5233 THE

207 5178 21

208 5138 0

209 5135 BLIVIT

210 5132 FALL

211 5086 TALET

212 5081 EXEMPEL

213 5054 GAMLA

214 5030 DERAS

215 5019 TIDEN

216 5005 30

217 4998 MIN

218 4997 HENNES

219 4996 SISTA

220 4959 KOMMA

– en betydligt mindre sexig lista än DN:s. Kanske det inte är de vanligaste orden utan de som är överrepresenterade?  Men i så fall borde man väl säga det. Men kanske det blir så här när man undersöker en viss persons språk? Flera metodologiska frågor anmäler sig, men jag tror jag väntar med dem. Det vore i alla fall bra att få reda på mer detaljer om hur uträkningen går till för att man ska kunna ta ställning till om siffrorna verkligen kan användas för att analysera partiledarnas ideologi och retorik. 

Nu är det dags att säga något om Fredrik Lindström medan några av hans "Svenska dialektmysterier" fortfarande dröjer sig kvar på SVT Play. Fredrik är en mångsidig person som har fått massor med priser och utmärkelser, däribland många som de flesta programledare på TV knappast kommer i närheten av, som Nationalencyklopedins Kunskapspris och Natur & Kulturs kulturpris för "en väsentlig insats på kulturområdet i Sverige", som han 2009 delade med Anna-Lena Ringarp och Lars-Gunnar Andersson. Förra gången "Svenska dialektmysterier" gick (2006) prisbelönades det som "Årets infotainmentsprogram" vid en tv-gala. "Infotainment" är ett portmanteauord för en kombination av information och underhållning — och det beskriver Fredriks verksamhet rätt bra. Ofta har han lyckats med kombinationen. Vi har all anledning att vara honom tacksam för att han har ökat intresset för språk i Sverige och helt klart bidragit väsentligt till vår studerandetillströmning vissa år. Men infotainment är en svår bransch. Det finns alltid en risk att det tippar över till förmån för underhållningen, och i synnerhet finns alltid frestelsen att framställa saker som sanningar så länge som de bidrar till att man kan berätta en bra historia. Tyvärr tycker jag att Fredrik ibland faller för denna frestelse, vilket jag nu ska försöka visa.

När jag började titta på den här omgången av "Svenska dialektmysterier" tyckte jag att soppan var lite tunn. De första programmen verkade i första hand handla om Fredrik själv, i andra hand om landskapen han besökte och först i tredje hand om dialekterna som talades där. Fast ändå trevligt att titta på, och en del nya saker får man alltid lära sig. Sen har det blivit det lite bättre med informationstätheten. Sista programmet, som handlade om rikssvenska, var av högsta klass, frånsett några enstaka konstiga påståenden. Men innan dess fick man se ett par avsnitt där jag inte tycker att Fredrik tog sitt ansvar som prisbelönad och språkvetenskapligt skolad kulturpersonlighet. Avsnittet om småländska verkade ha som huvudpoäng att visa att småländskan egentligen "helt och hållet formats av människans kamp för överlevnad". Jag vet inte om Fredrik på allvar menar att småländskans prosodi och fonemsystem ser ut som de gör på grund av den rikliga förekomsten av sten i småländska åkrar men det verkade nästan så. Någon vetenskaplig grund för en sådan hypotes finns väl knappast. Men sen kom programmet om gotländskan — och där visade sig den stora grejen vara relationen mellan gutar och goter — "ett av Europas mest berömda utdöda folkslag". Att ha en anknytning till denna expansionistiska folkgrupp har sedan medeltiden av någon mystisk anledning ansetts ge en alldeles extra status. I Sverige finns det en lång tradition som identifierar goterna med götarna; så sent som 1948 kom en avhandling på tyska med titeln "Die Urheimat der Goten" där urhemmet placeras i Västergötland; författaren var svensk men hade studerat i Berlin under kriget och kallade sig på tyskt maner "Erik C.G. Graf Oxenstierna". En koppling till gutarna är ju inte alldeles osannolik med tanke på att det är ganska nära mellan Gotland och de kusttrakter i norra Polen där goterna först dyker upp i historien. Men att Gotland skulle vara goternas "urhem" är knappast en allmänt vedertagen hypotes fast man nog kunde få det intrycket i programmet, där Fredrik Lindström säger så här:

"Många tror också att härifrån stammar ett av Europas mest berömda utdöda folkslag — de mytomspunna goterna som själva sa sig ha utvandrat från en ö i Skandinavien som skulle haft formen av ett citronlöv." [Här ser man hur ett blad från ett citronträd kommer inflygande och singlar ner bredvid Gotland på kartan.]

"Goterna själva" syftar uppenbarligen på Jordanes, en författare från 500-talet som uppges ha varit av gotisk släkt. Vad Jordanes säger är att hans släkte kommer från "amplam insulam nomine Scandzam", det vill säga en "stor ö vid namn Skandza". De flesta har antagit att detta syftar på hela Skandinavien, vilket stöds av att han räknar upp en lång rad folkslag med delvis igenkännbara namn och att man i öns norra ända sägs ha dagsljus i fyrtio dagar om sommaren. Påståendet om citronlövet kommer inte från Jordanes' själv utan från den grekiske vetenskapsmannen Ptolemaios, som själv knappast hade någon anknytning till goterna. Så Fredriks framställning är tämligen tendentiös för att uttrycka det diplomatiskt.
Sen får en mycket lokalpatriotisk amatörhistoriker framträda och lägga ut texten om hur gutarna var den härskande gruppen bland goterna. Här lägger visserligen Fredrik in en brasklapp om att sagde historiker inte riktigt tillhör "mittfåran" — "de flesta historiker är betydligt försiktigare", men sen fortsätter han att ge argument för urhemsteorin:

"Det är faktiskt så att av alla levande språk så är den gotländska dialekten det som formmässigt står de utdöda gotiska språken närmast. Så här lydde exempelvis en bit av Fader Vår på gammal gotiska: "Atta unsar þu in himinam, weihnai namo þein. Qimai þiudinassus þeins. Warþai wilja þeins, swe in himinam jah ana airþai." Vid första anblicken ter sig texten ganska obegriplig, men tittar man lite närmare så kan man nog känna igen en del ord. "þu in himinam" kan nästan vem som helst räkna ut av sammanhanget att det betyder 'du som är i himlen'. "namo þein" betyder alltså 'ditt namn' med samma ordföljd som i äldre svenska, alltså "namnet ditt", och frasen "warþai wilja þeins" är väl möjlig att genomskåda – 'ske din vilja' och med exempel då på samma omvända ordföljd. Men det blir ju påfallande om vi jämför med vad det heter på gutniska: "warde dein wilo"."
 

Sanningen är nog den att det finns vissa paralleller mellan gutniska och gotiska, men knappast så att det räcker för att säga att de står varandra så nära som Fredrik påstår. Isländska torde då vara betydligt närmare eftersom den har bevarat en stor del av de böjningsformer som också fanns i gotiskan. Och beträffande den påfallande likheten mellan "warþai wilja þeins" och "warde dein wilo" så finns ju formen "varde" även i svenskt bibelspråk. Dessutom har Fredrik missat att "þeins" på gotiska inte uttalades med en diftong utan med en lång i-vokal, vilket ju gör att den svenska versionen "din vilja" kommer att blir mer lik den gotiska än den gotländska "dein wilo". Och på isländska heter det "verði þinn vilji", inte heller mer olikt.

"Men vad vet man då säkert? Första gången goterna dyker upp i historien så är det på 200-talet e.Kr. Då bor dom i norra Polen, och tittar man på en karta så är det ju precis där man hamnar om man seglar rakt söderut från Gotland och den medeltida Gutasagan den berättar faktiskt att stora delar av öns befolkning en gång utvandrat söderut, bland annat hamnat så långt bort som i Grekland."
 

Så här står det i Gutasagan, i svensk översättning:

"Då lottade de bort från landet var tredje man, så att de fingo behålla och föra bort med sig allt som de ägde ovan jord. Sedan ville de ogärna fara bort, utan foro till Torsborg och slogo sig ned där. Sedan ville landet icke tåla dem, utan de drevo bort dem därifrån. Sedan foro de bort till Fårön och slogo sig ned där. Där kunde de icke uppehålla sig utan foro till en ö vid Estland, som heter Dagö, och slogo sig ned där och byggde en borg, som ännu synes. Där kunde de icke heller uppehålla sig utan foro uppför en flod, som heter Dyna, och upp genom Ryssland. Så långt foro de, att de kommo till Grekland. Där bådo de grekernas konung att få bo i ny och nedan."    

Så visserligen hamnade de utvandrade gutarna så småningom i Grekland, men de åkte till att börja med inte söderut utan snarare ganska rakt österut, det var ju så man kom till Grekland. I norra Polen hamnade de aldrig. Igen är Fredriks uttolkning tendentiös, minst sagt. De här gamla skrivna källorna är förstås inte nödvändigtvis särskilt pålitliga, men ska man använda dem bör man återge vad de faktiskt säger och inte tolka om dem så att de passar ens egna älsklingsteorier, det gäller både forskare och infotainers.

Är infotainment förenlig med god populärvetenskap? Förhoppningsvis. Ofta lyckas i alla fall Fredrik Lindström vara både underhållande och saklig. Om han skärper sig lite kan han kanske vara det hela tiden. Men om han faller för frestelsen att dra en skröna är risken stor att folk tror honom.

Som jag nämnt tidigare nån gång brukar jag lite då och då titta till Flashbacks språkforum. En massa goja, såklart, med enstaka guldkorn bland inläggen (en del av stammisarna har faktiskt rätt bra koll på både det ena och det andra, och jag kan inte låta bli att undra om nån eller nåra är identiska med personer som brukar dyka upp i våra kommentarsfält).

Nu kan jag ju inte svära på att det inlägg som jag såg igår (från en som inte verkar ha sådan koll) är hundraprocentigt allvarligt menat, men om jag inte missar en faslig massa ironi (generationerna Y, Z, Å, Ä och Ö ska väl under alla omständigheter inte vara ironiska, brukar det ju antydas), så är detta en helt ny vinkel på lekmannadogmen att språk och nationalstat är oseparerbara entiteter.

Eftersom Finland tillhörde Sverige till 1809, och därefter Ryssland till 1917, så måste rimligen det finska språket ha uppstått och spritts under det senaste seklet. Som sagt, jag kan inte sätta min tjocka skalle i pant på att det verkligen är så det ska tolkas, men om det nu är så, så är det onekligen en rätt extrem variant av ovan nämnda uppfattning.

Jag är knappast ensam om att tycka att ordet pömsig är ett (huvudsakligen barnspråkligt) uttryck för ‘trött, sömnig’, och fram till häromåret var det också den enda betydelse jag kände till. Och min sort är nog fortfarande i majoritet, att döma av (till exempel) ett antal forum där ordet diskuteras (bland annat här, här, här och här).

Men för en inte helt obetydlig minoritet är innebörden “utmattad efter sexuella övningar”. Och för de två åttitalister som jag frågade igår var det den självklara betydelsen. Eftersom jag själv är född under årtiondet innan, så antar jag att det är en modern utveckling — men det kan såklart vara fel. En del som kommenterar ordet på nätet insisterar på att den eventuellt nya betydelsen har någon form av regional förankring, men eftersom såväl Skåne som Norrland (och en del andra orter) anges är det svårt att sätta alltför stor tillit till dessa påståenden.

Det är lite svårt att hitta faktiska användningar av den nya betydelsen, eftersom man måste låta kontexten avgöra betydelsen i varje fall, men är uppenbart att den sexuella komponenten inte är ovanlig.

Det som är än mer fascinerande här är att ordet tycks ha glidit iväg ytterligare för en del talare. Ibland anges nämligen betydelsen som “kåt” (exempelvis här, men spana även in omröstningen här). Även om man kan tycka att det känslotillståndet mer förknippas med ögonblicken före (och under) en rejäl rundsmörjning än efter det, så finns det ju onekligen någon gemensam betydelsekomponent.

Här är det dock ännu svårare att hitta förekomster i kontext. Möjligen bidrar det att man kanske inte utan vidare går ut i offentligheten med sin egen eller andras kättja. Men uppenbarligen existerar även denna variant.

Det som i första hand förvånar mig är att det funnits tid för nittitalister (som jag gissar att det rör sig om — de två ovan nämnda informanterna kändes inte vid den senaste utvecklingen) att flytta betydelsen ytterligare ett snäpp, om nu “sexuellt utmattad” är tillräckligt nytt för att inte ha “satt sig” hos majoriteten av svensktalande. Nog hade jag väntat mig att ordet skulle stanna upp en stund innan det tar nästa semantiska skutt. Eller är det månne i själva verket så att båda de “nya” betydelserna i själva verket är mycket äldre än jag har antagit? Det brukar ju vara en bra tumregel att allt språkligt man tror är nytt står att finna i minst endera av Årstafruns dagbok och Gustav Vasas bibel.

Vi har ju haft lite tekniska problem så det har inte blivit bloggat här på ett tag, så nu får vi försöka kompensera detta. På pendeltåget häromdagen hörde jag en yngre tjej som berättade om något "event" hon hade varit på, där någon hade uppträtt i ['sməukiŋ] — det vill säga hon uttalade smoking som om det var ett engelskt ord, vilket det förstås en gång har varit, fast det inte förekommer i den svenska betydelsen i engelska. Som man kan gissa har smoking, eller snarare smoking-jacket, en gång faktiskt åsyftat ett plagg man hade på sig när man rökte, men de bilder man hittar på hur en smoking-jacket ser ut liknar mer en svensk rökrock än en smoking. Egentligen finns det alltså inget vettigt skäl att anstränga sig att uttala smoking på engelska. Ska man vara konsekvent bör man istället använda det engelska ordet tuxedo.

Igår upptäckte jag att den här sajten som alla typologer väntat på nu har funnits tillgänglig i ett par veckor. Det handlar alltså om dubbelsajten Glottolog/Langdoc som ska vara en katalog över världens språk med en bibliografi som har vissa aspirationer på att vara fullständig. Det enda ord som passar här är "awesome". En av de ansvariga är den likaledes awesomme Harald Hammarström som stundom synts här på bloggen.