LINGVISTBLOGGEN

Det här relaterar på sitt sätt till föregående inlägg. Det har länge tyckts mig att substantivet person har blivit vanligare i svenskan på senare år, vilket förstås kan vara inflytande från engelskan men förmodligen också beror på att man gärna vill ha ett könsneutralt sätt att tala om männniskor. Jag har nu kollat frekvensen av ordet person (alla böjningsformer) i Språkbankens tidningskorpusar, och det verkar som om min känsla var korrekt. Visserligen går kurvan upp och ner på ett lite förbryllande sätt men den generella trenden är klar och slutresultatet (tills vidare) är att person har fördubblat sin frekvens sedan 1965. Siffrorna på y-axeln betecknar "antal träffar per miljoner token" (citat från användarhandledningen).

Det rapporteras att boken Kivi och Monsterhund som ges ut i dagarna är den första svenska barnboken att använda det könsneutrala pronominet hen. Vi har tidigare talat om detta pronomen här på bloggen vid åtminstone ett tillfälle.

Nu ankommer det ju inte på lingvister att fälla subjektiva omdömen om språkbruk, men jag kan väl säga som så att jag överväger att stödköpa boken. Visserligen har jag, såvitt jag vet, inga barn, men det vore ju om inte annat kul att ha en sådan förstling i hyllan.

I skrivande stund har svenskans artikel i ämnet nästan 800 kommentarer, och det blir säkert minst lika många i bloggosfären. Inte helt oväntat är de flesta övertygade om att ett pronomensystem som inte explicit och obligatoriskt refererar till folks fortplantnigsorgan innebär slutet på civilisationen som vi känner den. Möjligen är de omedvetna om att det är just så det ser ut i majoriteten av världens språk.

Rekursion är ett begrepp som har spelat en viss roll i debatten om språkliga universalia. Bland annat har det som bekant ifrågasatts om rekursion finns i pirahã. Rekursion innebär enkelt uttryckt att en regel eller en process kan tillämpas på sitt eget resultat, som när en bisats inbäddas i en annan bisats. Även i ordbildningen kan man hitta rekursion, som när man bildar komplexa släktskapstermer som i engelskans great-great-great-grandfather. I svenskan har vi en finess genom att rekursionen så att säga går i tvåtakt: farfars pappa kallas farfarsfar, därefter blir det farfarsfarfar och så vidare. I mitt eget språkbruk gäller samma sak för deiktiska tidsuttryck som i förrgår och i övermorgon. Om något hände dagen före förrgår säger jag i förrgårsgår, och i princip kan jag också säga i förrgårs förrgår, fast det uttrycket använder jag förmodligen mindre ofta. Men när vi diskuterade detta vid en Lantislunch fick jag veta av en av våra kändare bloggare att han hellre skulle säga i förrförrgår. En sökning visar att båda mönstren förekommer, och rekursiviteten är det inget fel på. Bloggaren Linda Q säger till exempel så här:

- Åh vad skönt att få se solen lite! Var det inte igår som det va så himla grått väder?
- Jo, igår………. och i förrgår… och i förrförrgår… och i förrförrförrgår… och i förrförrförrförrgår och………

och Julia på bloggen Julia och Tove förklarar:

Julia: Börjar imorgon, övermorgon, överövermorgon, överöverövermorgon, aah, då jag orkar

Men min bloggarkollega sa också att han kunde tänka sig att använda uttrycket (i) förrgårsgår men då skulle han inte betona det som barnbarnsbarn utan snarare som barnhusbarn, vilket ter sig helt främmande för mig. Frågan är nu om den här variationen är regional eller generationell. Vad säger vår läsekrets?

Den här videon på Youtube har hållit mig ifrån nyttigt arbete en bra stund nu. Det rör sig om en kille som fejkar ett antal mer eller mindre europeiska språk, och jag tycker han var rätt snitsig. Men som han själv frågar — vad är hans eget modersmål?

Såvitt jag kan se besvaras aldrig frågan i kommentarsfältet — upphovsmannen förnekar bara vissa föreslagna ursprung. Det som tog mig tid var att gå igenom alla kommentarerna, och nu tror jag att jag vet vad han är för något, nämligen det enda som ingen gissade på.

Ifall ni vill gissa själva, så lägger jag vad jag tror är svaret i detta inläggs kommentarsfält för att inte spojla överraskningen.

Den 3 mars 2009 uppmärksammade Östen Dahl oss om att jänkarna firar nationell grammatikdag. Och visst ska väl inte vi vara sämre, den 3 februari 2012 firas Sveriges första nationella grammatikdag! Tjohej!

De har fresten skrivit en debattartikel i Språktidningen om grammatikämnets ställning i skolan. Visst håller jag med om att det är väldigt tråkigt att grammatik har ett så dåligt rykte och suckas så mycket över.

Jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt och för andra gången denna månaden ta mig an en stor svår fråga (åter igen med risk för att ta mig vatten över huvudet).

Vad är grammatikundervisning?

Jag tror att det som avses i det här sammanhanget är när man i grundskolan framför allt lär sig grammatiska termer och att analysera satser; particip är det här och indirekt objekt är det där.

Jag tror många håller med mig när jag säger att det är mycket troligare att man lär sig något när man kan se funktionen av det. Grammatikdagen kan förhoppningsvis bidra med mycket här. Själv var jag välsignad med att förstå användningen av mycket av skolundervisningen och klarade mig därför väldigt bra. Jag tror inte att jag är en del av majoriteten.

När jag tänker tillbaka på den grammatikundervisning jag fick i grundskolan (plocka ut indirekt objekt, "substantiv är namn på ting") så slår den mig som att lära sig namnen på kroppsdelarna utan att veta någonting om vad de gör. Det var ofta inte tydlig hur grammatik var användbart, och jag var ändå en teachers pet-tjej som kunde uppbringa intresse för det mest obskyra delarna av högstadiekanon. Jag inser att detta är mina erfarenheter och att de inte är representativa för hela Sverige, men det är det jag har att gå på.

Jag valde att fortsätta med språk i gymnasiet och lingvistik på universitetet. Jag hade tidigt förståelse för varför det var viktigt att lära sig termer för att prata om språk; jag hade användning för dem. Men det var inte på universitetet som polletten trillade ner ordentligt att denna sorts grammatik bara är våra desperata försök att fånga vår fantastiska förmåga att avgöra vad som är okej eller inte okej i ett språk.

Grundfrågan är denna: vad är det vi vill att de ska lära sig när vi lär dem grammatik?

De två främsta argumenten för att lära sig grammatiktermer i grundskolan brukar vara att

1) det gagnar dig när du ska lära dig nya språk

2) grammatik anses av många tillhöra en del av allmänbildningen, att missa den är att riskera att bli stämplad som obildad

1) är sant, till viss del. Det kan vara lättare när man har analysverktygen, jag har själv försökt lära mig ett främmande språk efter ett år lingvistik (NB: universitetet, inte skolan) och det gick minst sagt smidigt. Men sen finns det också folk som lätt lär sig nya språk ändå, utan någon grammatiktermkunskap alls.

2) är visserligen sant, men funkar det som motivation? Nappar gymnasieelever på det, eller är det deras föräldrarna man är ute efter?

Kanske lite mer om språk generellt än endast grammatik skulle vara intressant?

Jag vet att jag talar i egen sak. Jag har varit ute i gymnasieskolor och föreläst för språkprogramelever om lingvistik. När jag frågar dem hur många språk det finns i världen är ett vanligt svar 700. Sanningen ligger snarare mellan 5-7 000 (ethnologue.com listar t.ex. 6909). Jag har till och med fått frågan om inte alla språk härstammar från Latin (!!!). Jag tycker detta är väldigt tråkigt, inte bara för att det är mitt ämne som folk är okunniga om utan för att jag anser att denna kunskap är nyttig för dem oavsett om de vill bli lingvister eller inte. Förhoppningsvis kommer kursen "Människans språk" i humanistiska programmet fylla detta tomrum i just det programmet.

Min poäng är denna: eleverna jag föreläste för var väldigt intresserade. De kom och lyssnade på mig frivilligt. De hade tusen frågor och det var peppade. Jag behövde inte entusiasmera dem vidare. Vad skulle hända om svenskundervisningen i Sveriges grund- eller gymnasieskolor också inkluderade en introduktion till det fonetiska systemet, baskunskaper om språkutveckling, variation inom språk, korta fakta om språk i världen (kanske inom ämnet geografi) och lite om artighet i världen?

Grundskolan ska inte utbilda lingvister, absolut inte. Men dessa kunskaper kommer gagna studenterna när de möter världen. Detta sägs ofta, men det är för att det ligger något i det: barn idag lever i en mer sk global värld än sina föräldrar. Att förstå språk är att komma närmare att förstå människan. Och då behöver vi kunna ta ut satsdelar, men vi behöver också mer än det.

Det låter kanske episkt och pompöst, men jag tror det är sant.

Jag menar inte att motarbeta grammatikdagen eller dagens svenskundervisning. Jag tycker att projektet är väldigt fint, behövt och roligt. Jag vill bara diskutera vad det är som vi vill lära dem när vi lär dem grammatik. Jag är bara en ung lingvistikstudent, jag har inga intentioner om att omstörta svenskundervisningen. Jag har bara funderat här på min lilla kammare och vill fundera tillsammans mer er istället.

Vänligen,
Hed.

p.s. Grammatikdagen har ingen koppling till Språkförsvaret, men de stavar det engelska lånordet som oftast stavas  "quiz" – > "kviss".  Intressant!

p.p.s. Jag skrev en gång en introduktion till den internationella fonetiska alfabetet för Lingolympiaden, med hjälp av medbloggare doktor Dahl och doktor Parkvall. Ibland får jag entusiastiska meddelanden från svensklärare eller elever med frågor. Att lära sig fonetiska tecken som jag gjorde i engelskundervisningen med en lista med ord och fonetisk transkriptioner av dessa tror jag är ganska ineffektivt. Om man förstår systemet som det är uppbyggt på så går det så sjukt mycket snabbare.

Jag trodde vi hade nämnt språket pirahã åtskilliga gånger på den här sajten, men det visade sig vara rätt tunnsått med sådana omnämnanden. Hur som helst, för nytillkomna lyssnare kan sägas att pirahã (skulle det månne kunna heta pirahanska på svenska?) är ett relativt ”nyupptäckt” språk och folkslag i Amazonas. Kort uttryckt kan sägas att språket (och folket) bryter mot många hittillsa generaliseringar — när det gäller saker som vi var övertygade om att antingen alla eller inga språk (och människor) i världen gör, så nog tusan beter sig pirahã tvärtom. Åtminstone om man ska tro auktoriteten på området, vår amerikanske kollega Dan Everett. Och i stort sett tror jag de flesta i vårt skrå tycker han verkar vara en Reko Typ och en Bra Karl. Även om han måhända kan ta i lite extra ibland, så verkar pirahãs knasstatus inte vara fullständigt hittepå. Annorlunda uttryckt: om så bara hälften skulle vara tillnärmelsevis sant, så är det ändå svårt att ungå misstanken om att pirahãerna kommer från Yttre Rymden. (För lite grundfakta: svenskspråkiga Wikipedias artiklar som språket och folket, samt motsvarande engelskspråkiga sidor här och här).

Nåväl, nytt för mig var att det tydligen har gjorts en dokumentärfilm ("The grammar of happiness") om Everetts öden och äventyr i pirahãland, som ska släppas i år. Lite info om den finns här, och en rafflande trejler kan (såklart) tillgås på Youtube. Kanske kommer filmen inte att slå box office-rekord eller överösas med oscarsstatyetter, och risken finns väl att den inte ens går upp på riktigt alla svenska biografer. Men på det ena eller det andra sättet måste nog alla se den. Om inte annat hoppas jag att vår institution kan köpa in den och visa hos oss. Den kan rimligen inte vara annat än en knallhård rulle!

Nyligen så uppstod en debatt (Svd, blogg och blogg) om att Språkrådet i sin nyordslista 2011 listat ordet "tjejsamla" i betydelsen "ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på" (se även separat kommentar från språkrådet).

Detta fick mig att lite fundera lite närmare på var det innebär att dokumentera språkanvändning och upplysa om nyord och framför allt vad som konstituerar ett nyord. I debatten har det höjts röster om att Språkrådet i och med detta legitimerar en kass kvinnosyn. Det är ett kontroversiellt ämne men jag vill gärna föra en debatt med läsarna av denna blogg om vad språkupplysning och nyord är och hoppas att tonen kommer vara schysst.

Språkforskarnas ambition

Forskare inom språk har ambitionen att vara neutrala inför men uppmärksamma på de värderingar som språk har; de dokumenterar och diskuterar oavsett ordens moraliska, politiska, etiska osv laddning. Detta är, som förhoppningsvis alla språkforskare är medvetna om, fullständigt omöjligt. Men de försöker ändå. Detta är ambitionen, inte sant?

Inom många forskningsfält finns moraliska gränser, t.ex. plågar man inte människor inom medicinsk forskning. Inom språkforskning har jag svårt att finna några gränser annat än att man inte utnyttjar informanter eller bedriver dålig forskning som leder till missuppfattningar. Forskning bör bidra till att förbättra världen, eller åtminstone inte göra den sämre. Att forska på kontroversiellt och förkastligt språkbruk är inte detsamma som att uppmuntra det. Huruvida forskningen kan legitimera ett moraliskt förkastligt språkbruk ställer jag mig tvivlande till men jag kan förstå om man tycker så. Det är mycket olyckligt att forskning kan bli missförstådd på det viset.

SAOL och SAOB – dokumentation av det svenska språkbruket Att ord som "tjejidrott" motsvaras av "idrott" och inte "killidrott" säger mer om svenskar än om Svenska Akademiens ordlista . Lämplig utdrag ur förordet till SAOL13: "det förekommer också att människor skriver till redaktionen eller till Svenska Akademien med begäran att vissa ord skall strykas såsom anstötliga på det ena eller andra viset. Det sker i den outtalade föreställningen att en sådan åtgärd på något sätt skulle utplåna dessa ord ur språket. Sådan makt har inte denna ordlista och är den inte avsedd att ha. Den är en samling rekommendationer som i stor utsträckning grundas på det etablerade bruket och som därutöver bestäms av en strävan att anpassa nya tillskott i språket till rådande svenska normer för stavning och böjning, ordbildning och ordval."

Se även SAOB som också innehåller potentiellt kontroversiella och/eller nedsättande ord. SAOB och SAOL sysslar alltså med dokumentation. Huruvida en värdering ändå sker är inte helt tydligt, bara att ord inte försvinner ur svenskan för att de försvinner ur SAOL.

Språkrådets ambition Språkrådets säger sig med sin nyordslista vilja "upplysa om nya ord i språket". Det är något annat än att bedriva forskning på det som språkforskare gör eller att dokumentera och anpassa till normer för stavning och böjning som SAOL&SAOB gör. Jag skulle vilja påstå att om uppgiften är att "upplysa" då insinuerar det också delvis att uppmuntra till användning. Det är inte en självklar tolkning men det är en möjlig tolkning. (Precis som språkrådet erkänner att den nedvärderande tolkningen av tjejsamla också är en möjlig tolkning.) Jag inbillar mig vidare att det också finns en ambition att vilja spegla året som gått och då framförallt spegla samhället snarare än språket. Därav övervikten av substantiv.

Nyordslistan och värderingar

Bloggaren Glory Box skriver "Däremot tycker jag att det känns tryggt att att representanten skulle ha tagit med "tjejkast" om ordet hade dykt upp i dag. Det är väl kanske därför "bögig" inte finns med. Det är ett alldeles för etablerat ord."

Mycket riktigt. Språkrådet rapporterar "NYord" inte "ord". Tydligen uppfattar den här personen att nyordslistan är värdeneutral och känner sig glad över det. Men varför finner vi då inte fler potentiellt kontroversiella/negativt laddade ord i nyordslistorna? T.ex. ord som "tvångla" (tvångshångla) eller "överaskningssex" (våldtäkt, från Assange-affären). "Tvångla" är med i DNs lista över nya uttryck 2010. Tyvärr måste jag säga, med tanke på Assange och Strauss-Khan, att "överaskningssex" med alla sina konnotationer var en företeelse som präglade 2011 starkt. Personligen har "överaskningssex" påverkat mig mer än "trädmord" som finns med i nyordslistan 2011 (förlåt SRs personal).

Jag inser att nyordslistan bygger mycket på allmänhetens bidrag och jag är övertygad om att redaktionen gör ett bra jobb. Faktum är att ingen hade, så vitt jag kan se, skickat in "tvångla" eller "överaskningssex" så det måste helt enkelt ha gått Språkrådet helt förbi.

Språkrådet har aldrig påstått sig ha någon form av auktoritet över språket eller att de publicerar en uttömmande lista över nyord. Nyordslistprojektet som uppmuntrar till reflektion över språkets flyktighet och målar en bild av vårt samhälle i tiden är ett fantastiskt fint projekt. Jag har aldrig tidigare haft några invändningar mot listan, annat än att de tenderar att vara väldigt kortlivade ord (men det kommer väl av att beskriva samhällsfenomen som uppkommer inom ett år?). Så nu när jag fann mig själv i tvivel bestämde jag mig för att ta en ordentligt fundering.

Jag inser också att mina åsikter och känslor inför ords spridning är subjektiva för mig som en vit akademisk medelklass ung tjej i en stor stad. Jag förstår att Språkrådet riktar sig till en större publik än bara mig och mina gelikar. (Ursäkta att det börjar likna en trosbekännelse.) Samtidigt så förväntar jag mig att ord som kallas nyord möter vissa kriterier: tämligen stor spridning, första belägg inte äldre än max tre-fyra år och inte begränsat till en särskilt grupp. "Tjejsamla" är inte tillräckligt frekvent, mer diskussion om det senare i inlägget.

Frågan är hur allmänheten uppfattar Språkrådets auktoritet, ifall de måste se sig själva som mer av maktutövare än de vill vara och hur folk tror att processen bakom dessa nyord går till.

Några kommentarer om just den här debatten.

Språkrådet hittar inte på ord SvD frågade "Är tjejkast också ett ord som kommer från er?". Denna fråga antyder att Språkrådet hittar på ord. De rapporterar nyord.

Prefixet "tjej-" har kontroversiell negativ laddning – men är det relevant? I SvD artikeln om ämnet skrev språkrådets representant att ordet "tjejkött" bygger på en "iakttagelse" och "inte något nedvärderande". Det måste jag vända mig emot, även om prefixet "tjej" specificerar en viss underkategori av något så är den negativa tolkningen väldigt vanlig; att det är lite löjligare,  lite mindre häftigt/ballt, lite sämre än den neutrala varianten (undantag: ord som motsvaras av "kill" som "tjejkompis" vs "killkompis"). Det tror jag många talare av svenska håller med om, det är inte ballt att göra ett "tjejkast".

I kommentaren som Språkrådet publicerat om de "känsliga" orden står det att läsa att "utan en språklig kontext går det inte avgöra om det är negativt eller positivt." Jag tycker inte det här stämmer.. meen nyord är nyord, oavsett laddning. Och som en bekant till mig uttryckte det "Om språkrådet anses legitimera attityder och att det skulle vara kontroversiellt så är det väl lämpligt att bilda opinion mot attityderna och inte mot språket och språkrådet." Jag vill inte gå in på en vidare diskussion om det potentiellt negativa med "tjejsamlande" eller det märkliga antagandet att tjejer är mindre maniska i sitt samlande utan bara säga att jag är inte förvånad över att det bara fanns ett belägg innan listan publicerades.

Språkrådet behöver inte försvara sig med att ordet inte är problematiskt, förutsatt att vi antar att deras språkdokumentation, -upplysning och -forskning är värdeneutral. Det blir bara att måla in sig i ett hörn.

"Tjejsamla" verkligen frekvent? Personligen trodde jag att prefixet "tjej" i betydelsen "på det sättet som tjejer gör" inte var särskilt aktivt och jag har bara hört det användas av pappor till lågstadiebarn i just kontexten "tjejkast". Jag blev väldigt förvånad över att ordet "tjejsamla" ens finns och då är jag ändå med i en grupp som rapporterar och diskuterar nyord. "Tjejsamla" har aldrig kommit upp hos oss.

Om man googlar "tjejsamla" och sorterar bort orden "språkrådet", "nyord", "nyordslista" och "nöjer sig med" för man för övrigt bara 73 träffar. Innan nyordslistan publicerades fanns det bara ett belägg av ordet i Gotlanda allehanda (intervju med författaren till den texten)

En snabb undersökning (1 belägg innan listan publiceras + knappa googleträffar idag + att jag inte känner någon som sagt det) verkar tyda på att det inte är så himla frekvent. Det här är en mycket bättre invändning än den moraliska: ordet är inte särskilt frekvent.

What does it take to become Swedens next top nyord?
Ordet hittades på i en krönika av en person en gång som tyckte det var lämpligt. Att sätta ihop två ord på det här sättet är extremt vanligt i svenska och många av dessa sammansättningar är väldigt efemära*. Östen Dahl skrev en kommentar på denna bloggen om Språkrådets nyord 2008 och hur kortlivade de var. Dessutom, som han också påpekar, är majoriteten av nyorden i listan inte särskilt spektakulära, de flesta är sammansättningar av två existerande ord i avseende att specificera det ena närmre, lånord från engelska eller franska eller ord bildade av egennamn. Sån här produktion ägnar vi åt oss väldigt, väldigt ofta. Vad ska till för att det ska in i nyordslistan?

Kvalar "dålna" (verb av adjektivet dålig)? Eller tappar det för att det inte är tillräckligt omvälvande eller för att "dålig" redan finns? "Sticka kvar" ("stick around") har jag också hört flera gånger, men ingen verkar bry sig trots att det är så intressant med blandöversättningslån.

Jag är med i en mejllista som diskuterar nyord. När den startade hade vi en diskussion om vad som konstituerar ett nyord. Efter ett tag mynnande det ut i att vi bara brainstormar allt vi kommer på och pratar om det. Jag noterar, utan större förvåning, att majoriteten av de ord vi uppmärksammar är sammansatta substantiv eller verb av redan existerande substantiv/egennamn (formade med -a). Ur en språkforskares perspektiv vore det intressant att också uppmärksamma t.ex.  nya konstruktioner av redan existerande ord  ("som om", "ofta", "lätt" i fundamentet t.ex.).Eftersom både Språkrådets nyordslista och nyordsmejllistan har som underförstått syfte att generera information till allmänheten och beskriva tiden så är det kanske inte så konstigt.

Symptom på ökat språkintresse?

Jag inser att de flesta som deltar i den här debatten, inklusive undertecknad, tar den på alldeles för stort allvar. Språkrådet publicerar en trevlig lista varje år, det är inte en så stor grej. Det intressanta är våra känslor, att vi bli så upprörda. Äldre människor än lilla jag brukar ibland säga "språkintresset har verkligen ökat de senaste fem året" (samt tacka Herr Lindström). Jag är inte gammal nog att ha en sådan översikt, men om det är så att folk har börjat diskutera språk mer så är ingen gladare än jag. På sätt och vis är jag väldigt glad över den här debatten, det visar att språkfrågor berör människor även utanför den akademiska världen. Inte bara berör dem, utan verkligen upprör, stör och engagerar dem.

Frågorna jag ställer mig
Vad är ett nyord?
Vad innebär det att upplysa allmänheten som svenskars språkbruk?
Kommer det med ett ansvar eller är det liksom forskningen neutralt?
Vad innebär det att ordet "tjejsamla" har 442 googleträffar om man inte sorterar ut allt som har med debatten att göra och 74 om man filtrerar bort debatten lite?
Kommer denna debatt leda till ett uppsving i inskickade nyord till Språkrådet *hoppas*?

Nya konstruktioner wanted!!
Om någon har nått spännande spridd innovation i svenska på lager som inte är ett substantiv eller ett verb så posta det!

*efemär = eg.: som lever l. varar endast en dag; i utvidgad o. överförd anv.: som är av kort varaktighet, kortlivad, övergående, tillfällig, flyktig, utan bestående värde, dag­sländelik, dagslände-; (nyord i svenskan 1796)

För andra gången på kort tid har jag hittat en språklig innovation i kultserien Rocky. Till skillnad från de saker Micke just har tagit upp kan den här inte skyllas på engelskan, snarast fjärmar den oss från detta språk. I dag talas det i Rocky (strippen i "På stan") om "vinergummi". Mycket riktigt finns det en del träffar både på den här stavningen och "wienergummi".

Det gäller alltså den företeelse som annars går under beteckningen "vingummi", ett ord som uppenbarligen är en lånöversättning av engelska "wine gum". Onekligen kan man undra vad dessa sega tingestar har med vin att göra. De olika wikipediorna ger lite motsägande uppgifter om vingumminas ursprung — i den engelska står det att de började tillverkas 1905, i den svenska säger man att de kom till i Libyen (!)1909, men man är enig om att den första tillverkaren hette Maynard.

Formerna "vinergummi" och "wienergummi" kan väl sägas vara det slags omtolkning som på engelska benämns "eggcorn" och som vi ännu inte har hittat något bra svenskt namn för — kanske "wienergummi" är en kandidat?

Det råder också viss förvirring runt beteckningen på det bakverk som i Köpenhamn kallas "wienerbrød" men som i Wien heter "Kopenhagener Gebäck". Någonstans läste jag ett påstående att det inte alls har med Wien att göra utan är uppkallat efter en konditor Wiener i Köpenhamn, men nu har jag inte hittat något stöd för detta någonstans. Teorin ter sig lite misstänkt med tanke på att "Wienerkonditoriet" är en vanlig beteckning på dylika platser. Nationalencyklopedin tror att de wienska "Kaisersemmeln" är förebilden. På andra sidan Öresund anser "Den store danske" att wienerbrödet "er oprindelig en federe dansk udgave af et bagværk, Kipfel, fra Wien". Men problemet är att varken Kaisersemmeln eller Kipferl (som det nog ska heta) är särskilt lika ett riktigt danskt wienerbröd (se bilder nedan).

…som jag inte tänkt på förut, men som slog mig igår. Den ena är skepticism i betydelsen ’skepsis’. Båda orden har länge funnits i svenska, men ofta med en betydelseskillnad – skepticism syftar ofta på en filosofiskt/vetenskapligt skeptisk hållning, snarare än rent vardagsmässigt tvivel och vantro.

Nu kan jag förstås inte garantera att alla förekomster av skepticism använts synonymt med skepsis, men det råder ingen tvekan om att många, och antagligen de flesta gör det. Och vanligare tycks det bli. Följande siffror är ur Mediearkivet:

Eftersom pressen ofta är en smula språkligt konservativ, kan det vara värt att kolla på bloggar också, och av de sidor som Google taggar som svenskspråkiga bloggar är andelen drygt 39%. Och om detta verkligen representerar en pågående språkförändring, ligger det såklart nära till hands att tänka sig att det är engelskan som spökar i bakgrunden.

Den andra anglicismen är i samma folketymologiska kategori som cool-lugn, coola vippen, poolare och zippa (på en drink), irr-anglicismer som vi tog upp en del exempel på för fem år sen (här, här, här och här). Dagens bidrag är cleaniskt rent, som på nätet gärna förekommer i kontexter som dessa:

• Nu har jag städat det cleaniskt rent här hemma och tänkte hoppa in i duschen.
  
• Jag siktar på att städa mitt rum cleaniskt rent så att det är klart, då har vi bara vardagsrummet, köket, trappen och baksidan kvar! 
  
• Jobbet blev uppskjutet av någon anledning så jag åkte hem klockan tio och städade rummet cleaniskt rent, tvättade hängde och vikte tvätt.
  

Man slås onekligen av misstanken att det handlar om medvetet skämtlynne. Kanske är det så i en del av fallen, men (om man undantar ett företagsnamn som gissningsvis är vitsigt, trots att det inte är göteborgsbaserat) min känsla är att motsatsen är vanligare.