Futuralt besserwissrande

I senaste numret av Språktidningen och även här på nätet skriver Sara Lövestam om futurum i svenskan. Närmaste bestämt argumenterar hon för att det finns, trots vad det står på Wikipedia och vad alla besserwissrar säger. Detta är förstås något som jag har svårt att lämna okommenterat, om än med risk att hamna bland besserwissrarna.

På ett sätt är det lite svårt att argumentera mot vad hon säger, för hennes beskrivning av svenskans rätt invecklade sätt att tala om framtiden är tämligen korrekt. Och jag kan hålla med henne så långt att man kan diskutera om konstruktionerna ska+infinitiv och kommer att+infinitiv ska betraktas som ett slags futurum eller inte. Men nånstans blir det ändå fel i hennes resonemang. Rubriken till artikeln  är "Visst kan svenskar också tala om framtiden". Visserligen är det möjligen inte hon själv som har valt denna formulering, men den pekar på var felet är någonstans. Det är väl ingen som har påstått att vi inte kan tala om framtiden! Men det är ju inte riktigt samma sak som att ha futurum i språket. I svenska har substantiv olika former för singularis och pluralis, där man väljer pluralis när man talar om mer än en sak. Vissa språk har också en särskild dualisform som används när man talar om två saker. Naturligtvis kan vi också markera antalet två, till exempel genom att använda just ordet två. Men det betyder förstås inte att svenskan har dualis (eller för den delen de ännu ovanligare trialis och kvaternalis). Särskilt konstigt blir det om man säger som Sara gör i artikeln att futurum kan uttryckas av presens. Poängen är att futurum inte är detsamma som framtiden, eller ens ett sätt att tala om framtiden, utan ett grammatiskt sätt att markera att man talar om framtiden — och presens kan visserligen användas för att tala om framtiden men kan knappast sägas markera att man gör det. (Jag ser nu i Wikipediaartikeln om futurum att man där uttrycker sig på ett liknande sätt — det står att "presens används även i futurumkonstruktioner – exempel: 'på tisdag äter jag tidig lunch'". Den meningen handlar visserligen om framtiden men någon futurumkonstruktion kan man inte kalla den för.)

Mitt svar på frågan om svenskan har futurum eller inte är att svenskans framtidsmarkeringar är mindre grammatikaliserade än i många andra språk, vilket bland annat innebär att de sällan är obligatoriska.  

Sara jämför svenskars "ständiga behov av att markera framtid" med det faktum att engelsmän kan behöva kissa, trots att de inte har något adjektiv som motsvarar vårt kissnödig. Jämförelsen haltar en aning — det borde ju i så fall vara fråga om engelsmäns behov att tala om sin kissnödighet, och faktum är att det finns sätt att göra det även på engelska (fast inte just med ett adjektiv) vilket framgår av följande citat från Urban Dictionary:

The feeling you get when you have to go to the bathroom.
"Nature's callin" or "nature calls" is usually how nature's call is said in a sentence.
Guy #1: Dude, where you going so fast? 
Guy #2: Nature calls!

 

Publicerat i Okategoriserade | 18 kommentarer

Tigerskutt i Yunnan

Jag tillbringade nyligen några veckor i Yunnan, Kinas sydvästligaste provins. Besöket var helt privat men några lingvistiskt relevanta observationer blev det förstås i alla fall. Det som man ganska snabbt kan konstatera är att spridningen av smarta telefoner i Kina går betydligt snabbare än spridningen av kunskaper i västerländska språk — de senare var i det närmaste obefintliga i Yunnan. Vad detta ledde till var att jag för första gången var med om att föra en konversation via ett översättningsprogram — något som kineserna hade på sina smarta telefoner, det verkade inte vara Google Translate utan något lokalt. Tyvärr var kvalitén inte den bästa så ibland blev man inte mycket klokare. Själv hade jag inget sånt på min telefon men hade däremot laddat ner en lexikonapp som ibland kom väl till pass: om man skulle köpa något som man inte visste ordet för kunde man hitta det i appen och visa upp det (en säkrare metod än att försöka uttala det). Än så länge funkar den här sortens kommunikation altså lite knackigt men vem vet hur det blir om tio år? Det känns i alla fall betydligt mindre science fiction-artat idag än tidigare.

Det finns dock ganska gott om skrivna texter på engelska, eller något som ska föreställa engelska. Det har redan varit ganska många exempel på sådant på olika bloggar och sajter men jag tänkte i alla fall visa upp ytterligare ett, som jag tycker närmar sig absurdistisk poesi. 

Någon kinesiskkunnig person kanske kan förklara vad det egentligen ska stå? 

 

Publicerat i Okategoriserade | 6 kommentarer

Förvirring i Det Stora Språkspelet

Det finns en rolig sida som heter The Great Language Game där man kan tävla i att känna igen språk baserat på ett kort ljudklipp. 

Jag tänkte lite mer på detta och att det skulle vara intressant att veta vilka språk folk misstar för varandra. Så, jag mejlade skaparen, Lars Yencken, och han skickade tillbaka data över inte bara vilka språk som folk misstagit för varandra utan också information om var spelarna befann sig (dvs deras IP-adress geografiska belägenhet). Det hela resulterade i detta blogginlägg om hur det 78 språken som är med i spelet förhåller sig till varandra när det kommer till förvirrning. Jag misstänker att läsare av denna blogg skulle finna det intressant.

Här är ett neighbournet över språken, desto närmare de är varandra desto oftare har spelare misstagit språken för varandra.

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

Är knappen oi?

Det har blossat upp en diskussion på DN:s Namn-och-Nytt-sida angående det norrländska bruket av prefixet o-. Diskussionstråden är ganska lång och vindlande, från "det obestridligen oftast oanvända ordet" äring 'årsväxt' till oäring, som sades vara ett norrländskt ord för 'missväxt', men sedan påstods vara vanligare i södra Sverige — och därefter vidare till användningen av o- i norrländskan i allmänhet. Lage Sandgren i Kvissleby pekade på konstruktionen han har okommit men tillade att det inte är belagt att man skulle säga Knappen är oi. Det sista påståendet vållade våldsamma protester, med hänvisning till Birger Normans dikt "Hördd" från samlingen "Utanikring" (1976):

Oföre i farsta. Ostäda. Odiske. Ovädre. Sänga obädde.
Otvätte, okamme å oraka. Skjorte oknäfft. Krägan opåtejen. Böxen opresse. Strompen ostoppe. Skona oborste. Å ena hängselströppen oi

DN:s läsekrets delade nu upp sig i två falanger, den ena som hävdade att uttrycket minsann var genuint och den andra som menade att det nog inte var helt allvarligt menat av Norman. Själv skulle jag nog sätta ett frågetecken i kanten för oi. De dialektforskare som nämner uttrycket brukar vara rätt skeptiska. Inte helt oväntat har frågan varit uppe till diskussion i media förr, till exempel av Viveka Adelswärd, som fick kritik av sina läsare för att hon spred föreställningen att uttrycket var genuint, och av Fredrik Lindström, som citerar det utan några förbehåll.

Konstruktionen han har okommit är dock helt äkta och finns nu belagd och karterad här. Den betyder inte riktigt samma sak som han har inte kommit utan är förenad med en viss förväntan på att handlingen ska äga rum, alltså ungefär liktydigt med 'han har inte kommit än'. Därmed anknyter den till ett vanligt fenomen i språk världen över, nämligen en särskild form eller konstruktion som kan etiketteras 'inte-än-tempus'. Exempel på mera välkända språk där man hittar ett sådant tempus är swahili och indonesiska. Målen i Övre Norrland är alltså i gott sällskap.

 

Publicerat i Okategoriserade | 6 kommentarer

Lingvistikolympiad den 14:e mars runtom i landet!

Fredagen den 14 mars arrangeras Lingolympiaden på universiteten i Stockholm, Umeå, Uppsala, Göteborg och Lund. (Icke att förväxla med Lingiaden, en tävling för nationer i "fysisk fostran genom repetitiva gymnastiska kroppsrörelser".)

Lingolympiaden är en tävling för gymnasieelever i kluriga lingvistiska problem, inga rörelser förutom de som rör skrivande och tänkande krävs. Ifall ni är eller känner någon gymnasieelever som vill komma till universitetet en dag och göra svåra och roliga uppgifter samt lyssna till föredrag, skicka dig själv/dem hit.

Sista anmälningsdag är nu på fredag, den 28 februari. Alla frågor om tävlingen eller lingvistikstudier kan riktas till lingo@lingolympiad.org.

 

Icke-gymnasieelever kan delta under dagen men inte vara med officiellt i själva tävlingsmomentet. I juli kommer den internationella att anordnas i Peking.

 

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

F-ordet föranleder förlägenhet

Den amerikanska diplomaten Victoria Nuland, som nyligen blivit Obamas huvudsändebud i Europa, har redan lyckats förolämpa den världsdel hon har blivit sänd till. Det var visserligen i en privat konversation men sådana bör man ju vara försiktig med nuförtiden. I det här fallet var det inte NSA utan ryssarna (enligt vad det påstås) som lyssnade och hörde att hon sa "Fuck the EU!". Det språkligt intressanta här är hur detta återgavs i media. På den förolämpade sidan av Atlanten, d.v.s. här i Europa, verkar betänkligheterna vara betydligt mindre, de flesta nyhetssajter återger yttrandet ordagrant. The Guardian och BBC refererar hela samtalet fast med en varning innan: "This transcript contains swearing". Le Monde översätter för säkerhets skull till franska, vilket kommer det att låta ännu uttrycksfullare: "Que l'UE aille se faire foutre !" Men i Nulands hemland har man ännu inte nått så långt i frigörelsen från gamla tabun, så där skriver man genomgående F— eller F*** eller bara F. Los Angeles Times sätter inte ens ut F-et utan skriver att Nuland "uses a blunt expletive". "Expletive" är ett ord man lärde sig under Watergateskandalens tid (1974). När Nixons samtal i Ovala rummet blev offentliga förekom nämligen uttrycket "expletive deleted" flitigt i transkriptionerna. Nu läser jag i Wikipedia att detta sägs ha varit Nixons egen idé och att expletiverna inte var värre än "Christ" och "hell". Fast kanske "fuck" förekom någon gång också, vem vet? Jag minns att jag blev förvånad över att "expletive" skulle uttalas med betoning på första stavelsen, men nu ser jag i Wiktionary att det brittiska uttalet är som jag trodde det skulle vara nämligen /ɪkˈspliːtɪv/.  

I lingvistiken används som bekant "expletive" för utfyllnadsord som det vi kallar formellt subjekt. Jag är inte riktigt säker på hur de två betydelserna hänger ihop.

Publicerat i Okategoriserade | 15 kommentarer

”Huus-Inqvisitioner maae ikke finde Sted”

Som bekant fyller den norska grundlagen 200 år i år. Den aspekt av detta som fått mest uppmärksamhet i Sverige är väl att vår kungafamilj inte riktigt hade fattat att detta kunde vara något att fira. Lyckligtvis har de nu ändrat sig. Men i norska media kan man läsa att man i samband med jubileet kommer att göra något ganska radikalt, nämligen skriva om grundlagen så att den otvetydigt kommer att vara på norska. Så är nämligen inte fallet för närvarande. När grundlagen tillkom använde man danska som skriftspråk i Norge — eller mer diplomatiskt uttryckt använde man det språk som varit gemensamt skriftspråk för hela Danmark-Norge. Och detta språk, med en lätt modernisering från 1903, används fortfarande i den nu gällande grundlagen.  §102 i 1814 års grundlag löd till exempel så här:

Huus-Inqvisitioner maae ikke finde Sted, uden i criminelle Tilfælde.

och idag heter det

Hus-Inkvisitioner maa ikke finde Sted, uden i kriminelle Tilfælde.

Här hittar man alltså fortfarande danska former som "uden" och även sådant som också danskarna numera har gjort sig av med, som stavningen "aa" för "å" och stor begynnelsebokstav på substantiven. Men konservatismen går längre än så. Man bevarar inte bara de gamla formerna i de ursprungliga paragraferna utan avfattar också nya grundlagsparagrafer på denna ålderdomliga dansk-norska. §110b handlar till exempel om miljön, eller "Milieuet", som det uttrycks här — ett ämne som grundlagsfäderna förmodligen inte hade tänkt så mycket på:

Enhver har Ret til et Milieu som sikrer Sundhed og til en Natur hvis Produktionsævne og Mangfold bevares. Naturens Ressourcer skulle disponeres ud fra en langsigtig og alsidig Betragtning, der ivaretager denne Ret ogsaa for Efterslægten. For at ivaretage deres Ret i Henhold til foregaaende Led, ere Borgerne berettigede til Kundskab om Naturmilieuets Tilstand og om Virkningerne af planlagte og iværksatte Indgreb i Naturen.

Här kan man också notera plurala verbformer, som "skulle"  och "ere", som annars försvann ur norskan betydligt tidigare än i svenskan.   Allt detta kommer nu att ersättas av en modernare version, eller kanske till och med av två. Ty detta skulle inte vara Norge om man vore överens om hur den nya grundlagen ska se ut. Därför är nu diskussionen livlig om det behövs både en bokmåls- och en nynorskversion och hur de ska formuleras. Möjligheten att det blir två versioner tycks oroa många, det kan ju leda till oklarheter säger man. Fast det är ju normalt i två- och flerspråkiga stater att lagarna skrivs på alla de officiella språken. Norge är dock inte riktigt tvåspråkigt enligt det officiella betraktelsesättet, man har inte två språk utan bara två olika "språkformer", två olika sätt att skriva samma språk, alltså norska. Och grundlagsfäderna tycks ha uppfattat att de skrev på norska: i den version som antogs efter att unionen med Sverige ingåtts står det att "Alle Love udfærdiges i det Norske Sprog", en paragraf som kan tyckas motsäga sig själv. Även idag verkar denna åsikt vara utbredd. NRK:s kulturkommentator Agnes Moxnes oroar sig till exempel för att det blir två grundlagsversioner varav en "forblir på et arkaisk riksmål" — "riksmål" i det här sammanhanget betyder ett konservativt bokmål som drar åt det danska hållet. Men i en av kommentarerna genmäls det (på nynorsk) att det inte är riksmål utan "rein dansk rettskrivning".

— Redigerat den 13 januari. 

Publicerat i Okategoriserade | 5 kommentarer

Nyordslistan, dårå

Publicerat i Okategoriserade | 5 kommentarer

Skära örebroare!

I norska har, som en del säkert vet, sje-ljudet och tje-ljudet sammanfallit hos yngre talare. Jag har ibland funderat på om detsamma skulle kunna hända eller håller på att hända i svenska.

 Jag kan inte påminna mej om att jag har hört infödda svenskar göra detta — men om nu inte deras produktion inte förråder en sammanslagning, så kanske det första steget är taget på det perceptuella planet.

 I bloggtext är det inte ovanligt att båda stavas med <sh> eller <ch> (<sch> är där närmast ovanligt i ord som inte uppenbart är kärnsvenska, alltså av den typen att man tränats på deras stavning i skolan). Och när det förekommer metadiskussioner om uttalet av ordet kex (jag har konsumerat såna diskussioner i stor mängd), så anger folk nästan undantagslöst sitt tje-uttal som shex eller chex, och så gott som aldrig som tjex, vilket för mej hade varit det naturliga.

 För centralsvenska talare är förstås den rent akustiska skillnaden mellan [ɕ] och [ɧ] ganska stor, men i ordfinal position förkommer ju [ʃ] (eller [ʂ]) även hos oss, och det verkar bereda problem för en del. Notera exempelvis signaturerna ”sgeddingaggli” och ”Satfanskap” i den här diskussionen (forummoderatorn Hamilkar – jag har ingen aning om vem han är, utan känner honom bara i min egenskap av voyeur på forumet i fråga – tycks ha varit på dåligt humör just här. Han brukar annars vara en påfallande bildad, tålmodig och välartikulerad figur).

 Jag har ett minne av att vår kollega Tore Janson har kommit med ytterligare något argument för att ett sammanfall av den norska typen kan vara på gång även i svenskan, men nu minns jag inte vad det gick ut på. Hur som helst är svenskan tämligen rikt på frikativor, varav åtminstone två (just /ɕ/ och /ɧ/) är tvärspråkligt rätt ovanliga, så ur typologisk synvinkel kan man väl hävda att en sån här minskning av antalet distinktioner (i synnerhet som den har en ganska ringa särskiljande funktion, med rätt få minimala par av typen skjuta ~ tjuta eller kära/tjära ~ skära) skulle vara vettig.

Publicerat i Okategoriserade | 52 kommentarer

Har skåningarna talat danska?

I senaste numret av Språktidningen, som är så färskt att det inte borde ha kommit ut än (det är nämligen daterat januari 2014), tar Fredrik Lindström upp ett ämne som vi behandlade alldeles nyligen å denna blogg, nämligen attityder till skånskan. Man skulle nästan kunna misstänka att han inspirerats av Lingvistbloggen, men eftersom jag har en viss kännedom om Språktidningens pressläggningstider tror jag att det snarare är fråga om två själar och en tanke. För en del av det han säger måste man emellertid sätta ett litet frågetecken i marginalen.

Fredrik skriver bland annat om försvenskningen av Skåneland (Skåne, Halland och Blekinge) som han betecknar som "bitvis mycket brutal", och det var den säkert. Beträffande språket säger han att gudstjänsterna skulle hållas på svenska, vilket nog stämmer, och att "danska fick man inte längre tala", vilket är om inte direkt falskt så åtminstone ganska missvisande eftersom det ger intryck av att skåningarna tvingades byta talspråk, när de i själva verket nog fortsatte att tala vad de alltid hade talat, nämligen skånska. På den här tiden var myndigheterna sällan så intresserade av hur folk pratade, och även om de hade varit det var möjligheterna att påverka talspråket begränsade eftersom det inte fanns någon obligatorisk skolgång.  

Sen skriver han om det skorrande r:ets spridning i Skåne och säger att det nog från början var ett typiskt överklassuttal. Det har bedrivits en del skorrforskning vid vår institution och om jag minns rätt finns det inte så mycket evidens för att det började med överklassen, men här får de som vet mer eventuellt rätta mig. Att man i Lund inte hör "mycket av vare sig diftonger eller tungrots-r" tror jag är en lätt överdrift. Det finns nog en del yngre infödda Lundabor med bakgrund från Svealand eller Kurdistan som inte har bakre r, men det finns enligt vad jag själv har kunnat observera fortfarande gott om skorrare. Sen sätter Fredrik likhetstecken mellan "Lundaskånska" och "P1-skånska": Här råder tydligen viss förvirring — det är ju skillnad på hur folk talar någorlunda naturligt i Lund och hur skåningar som emigrerat norrut ibland låter, men "P1-svenska" verkar användas om båda.  

Publicerat i Okategoriserade | 13 kommentarer